I förra veckan skrev det före detta blåvita mittlåset Kjetil ”Bestefar” Waehler följande på sitt Twitter-konto:

”Jeg har bestemt meg at 2016 sesongen blir min siste. Ønsker å avslutte på topp og vil gjerne bli husket for akkurat dette. Jeg har hatt en lang og innholdsrik karriere, og det er godt å vite at jeg hadde vært kapabel i noen år til om nødvendig når jeg er ferdig.
Det kommer et liv etter fotballen, og forhåpentligvis kommer jeg til å gjøre noe som bringer meg tilbake til fotballen på et senere tidspunkt. Jeg håper jeg har vært et forbilde for mange yngre spillere. Med en strukturert og disiplinert fotballhverdag kan man nå langt. Jeg håper jeg inderlig kan avslutte med et cupgull og skal fortsette å yte 100% i de månedene som gjenstår.”

Den 40-årige norrmannens karriär är både lång och stabil, på många plan rejält respektingivande – inte minst gäller det perioden i blåvit dress mellan åren 2012-2014. Tre raka säsonger präglade av kvalitet, lojalitet och en stark känsla för både klubb och blåvit supporterkultur. För det är starka känslor som bubblar upp till ytan när det nu är dags att göra bokslut. En avslutande höstsäsong i norska Vålerengen, med en het jakt på norskt cupguld, sen är det slut.

När jag väl når huvudpersonen är det knappt en vecka kvar till blåvit hemma-match på Gamla Ullevi och därtill play-off till Europa League, något som Waehler själv tyvärr aldrig fick vara med om.

Men oavsett typ av närvaro, kommande uppgift för IFK Göteborg engagerar stort. Fokus under vårt samtal landar också mycket riktigt kring relevanta områden som: Tiden i Blåvitt, kommande matcher på vägen mot Europa League, synen på det blåvita supportersällskapet och det som för Waehler själv är vad livet som fotbollsspelare i grunden ändå handlar om – Att vara en god förebild.

Kjetil, nu har du i och för sig en höst kvar med Vålerengen innan du lägger skorna på hyllan, men om du tillåter dig att blicka tillbaka på din karriär, vad ser du?

Først av alt har jeg vært utrolig heldig å få mulighet til å spille på høyt nivå så lenge. Jeg har vært i fine foreninger, fått landskamper og bidratt på en positiv måte i alle klubber. Skulle gjerne ha spilt i en større klubb og vunnet flere trofeér i en periode, men det er ikke så mye jeg angrer på.

Din tid i Blåvitt. Hur värderar du den idag?

Jag hadde to supre sesonger 2013/2014, Tycker jeg fikk mye ufortjent skit i 2012, men både laget og jag viste en god moral og slo tillbaks. Följer med på IFK og hoppas jag kan få oppleva klubben i Europa League på Gamla Ullevi med alle de fantastiske fans.

Alltså, du är ju oerhört omtyckt i det blåvita supportersällskapet. Vad tror du det beror på?

Jag tror det beror på at jag har en bra attityde og vil det beste for laget og aldri gir opp.

Dina känslor för Blåvitt och lagets supportrar, både när du var aktiv i klubben och idag. Hur är de?

Det var fantastisk å spille på GU och jag sto med frysninger värje gang Poseidon ble spilt. Ingenting kan måle seg med en fullsatt Ullevi! Det å bli hyllad av supporterne der inne var fantastisk og jag drömmer meg lite tillbaks når jag ser dom sjunga nu.

Du säger själv att du hoppas att du har varit en god förebild genom åren, inte minst gentemot de som är yngre. Vad lägger du in i begreppet förebild?

At jag alltid har gitt 100 procent på trening, och i tiden innan och efter trening. Jag tror at jag har vist at så lenge man er seriøs kan man holde på lenge og at det aldri er for sent og lykkes. For mig har fotballen blitt en livsstil og det er viktig att vara nogra.

Jag har ett antal bilder från blåvita träningspass där du tar dig tid med just yngre spelare. Exempelvis Ludwig Augustinsson tiden efter hans långvariga skada. Hur yttrade sig ditt stöd till andra spelare under din tid i Blåvitt?

Ludwig var en kille jag visste ville nå langt. Det var en dröm att trena med en slik spelare och det att vara en stöd for honom da han var skadat var fantastisk.

Slutligen, något du vill hälsa IFK Göteborgs supportrar?

Dere lyfter laget framåt når det behövs, og jag hoppas jag kan åka tillbaks for att kolla på supporternes innsats på läktarna, den är magisk.

Stort tack!

Lycka till nu.

 

Spåren genom de tre sista åren har långt ifrån svalnat. Många är de tecken som till slut leder fram till dagens beslut – Att IFK Göteborg bryter rådande kontrakt med tränare Mikael Stahre.

Ibland går det fort. Ibland går det oerhört fort. Och ibland går det som idag. I ljusets hastighet. Från total tystnad till tufft besked under morgonen. Inställd träning till följd av taget beslut. Chock bland spelare och personal på Kamratgården – till blixt-arrangerad presskonferens på Oleareys. Allt inom loppet av fyra till fem timmar. Inte ens den samlade media-eliten hänger helt med i svängarna. Mer mumlande än efter dagens möte med avgående tränare Mikael Stahre har väl aldrig tidigare hörts vid ett och samma tillfälle.

Oerhört. Omtumlande. Förhastat. Osmart. Otippat. Tveksamt…

Invändningar och långsamma måndags-reaktioner finns det gott om i samband med- och efter att IFK Göteborg bestämt sig för att publicera ett pressmeddelande – om att klubben bryter med tränare Mikael Stahre. Inget har läckt ut från Kamratgården. Inte den här gången. Om det råder inget som helst tvivel. Det är som sagt bara att ta sig en titt på den hop av journalister, fotografer och TV-folk som samlats vid lunchtid på Oleareys övervåning mitt på Avenyn i Göteborg. Ingen verkar vara vaken. Förutom huvudpersonen själv.

Frågan är väl egentligen bara när känslorna hinner ikapp? Odds från betting-bolag pryder Internet redan några timmar efter att Stahre, en sista gång – kör sitt eget race för publik och experter. Det är i vanlig ordning en samlad coach som möter upp bland bord och bardiskar. Framställt dricka och kaffe. Kakor där till. På ytan en lugn tillställning. Koncentrerat och sakligt framställt, men under ytan… Huvudet på Mikael Stahre åker oavbrutet från sida till sida. Ny ställning letas upp i den högs stolen placerad mitt i rummet. Det åker då och då ut en lång arm. Det pekas, det skojas…

Men i takt med att fotoblixtarna avtar och folk lämnar lokalen syns en liten, aningens hängig man ståendes i ett enskilt samtal med en reporter. Det är inte lång tid som förflutit från: fullt fokus till uppbrott. Folk på väg ut för en snabb lunch. Inte ens kaffe och kakor går åt. Det är i ljuset av allt detta och en snabbt slocknad blåvit stjärna, som tankar och pussel börjar formas. För det är inte här och nu som allt det här tar slut. Inte alls. Slutet har istället varit i annalkande och det under en längre tid. Om det råder idag inget som helst tvivel.

Mina tankar går tillbaka till en tid då IFK Göteborg sportchef Håkan Mild för första gången ordade om valet av nya tränare. Det inför en lagom grön supporterskribent, utsänd av Supporterklubben Änglarna och Alltid Blåvitt på Svenska Fans.

– Alltså, det är en jävla körar-mentalitet Micke sitter inne med. Det är precis det vi behöver nu. Någon som får igång allt omkring laget. Vi är väldigt nöjda med vårt val.

Så var det. Tiden efter Jonas Olsson, tidigare även Stefan Rehn, var på rejäl upphällning. Ingenting fungerade. Inget bränsle fanns kvar. Men med Mikael Stahre vid rodret skickades ny energi och därmed nytt hopp – rätt in i föreningen. Sett i backspegeln ett helt rätt beslut. Men det var då det.

Efter tre långa år och endast en titel, i form av ett Svenska Cupen-guld, är det en annan känsla som etablerat sig fast. Nog för att tiden efter sommarens- och vårens kräftgång varit positiv, men just 2014 är kantat av för många hål i marken. Våren är spelmässigt, liksom resultatmässigt i parti med de hemska åren av sjunde-platser (2010-2012). Borta är också Blåvitts stora stjärna och publikmagnet Tobias Hysén. Spelare efter spelare faller igenom. Framför allt i lagets offensiv. Daniel Sobralense, Nordin Gerzic och Robin Söder. Ingen lyckas med sin uppgift. I samma veva lämnar Håkan Mild sin post som sportchef. In kommer en ”nygammal” bekantskap i Mats Gren. Europa-äventyret som följer går rakt åt pipan, trots det rullar allt på, närmast som om ingenting har hänt. Allt det här tvingas nytillträde Gren bevittna. Han är allt annat än nöjd.

När jag träffar Mats Gren för en första lång intervju, riktad till alla blåvita supportrar, gör han klart att det inte finns några planer på att gå in och störa de tränarkontrakt som löper på. Kanske var det så då, kanske inte. Det kan likaväl ha varit tvärtom. Det är en tanke som slår mig efter dagens presskonferens är till ända. Just här visar sig något som säkerligen spelar in på dagens till synes abrupta beslut. Det ska visa sig finnas mer ändå.

 

Tre faktorer direkt avgörande för dagens beslut:

1. Kontraktsförlängning våren 2014.

Att styrelsen tillsammans med klubbdirektör Martin Kurtzwelly tar beslutet att förlänga Stahre och Edlunds kontrakt till och med 2015 är något som först landar på Håkan Milds bord. Efter Milds avgång får Gren ta över ärendet. Ett ärende som egentligen inte äger en naturlig förankring i den sportsliga avdelningen på Kamratgården. Reaktioner låter inte heller vänta på sig, för när görs egentligen en förlängning av tränarkontrakt innan ordinarie kontraktstid nått sin fulla längd? I princip aldrig. En egen reflektion landar på klubbens städ-avdelning. För hur ska annars Mats Gren som ny chef för IFK Göteborgs sportsliga avdelning annars kunna formera sitt lag? Han måste i rimlighetens namn kunna bygga ett lag utifrån den övertygelse, målsättning och vision som han själv tillsammans med gällande förening äger. Med ett tränarpar som ofrivillgt hamnat i knäet blir det till att agera med bakbundna händer. Det är långt ifrån optimalt för en ansvarig chef. De rep som fram till idag varit stadigt fastsurrade kring Mats Grens bägge handleder är nu en gång för alla uppslitna. Ett måste för framtiden? Ja, så enkelt kan det i det här fallet faktiskt vara.

2. Eget race – Akademin lämnad på undantag.

Att på nära håll, under flera år, följa ett elit-lags Akademiarbete, och efter mer än fem års tid toppa arbetet med att bidra på området till föreningens kommande jubileumsbok (ute 1 december), ger en unik inblick i ett annars mycket komplext område. Värt att notera är att Mikael Stahres bakgrund som tränare vilar på tillhörighet till ( kanske världens i omfång största u-lagsorganisation), nämligen Stockholmsklubben Brommapojkarna. I IFK Göteborg har U-lagsverksamhet och koppling mellan just A-lag/U-lag under Stahres år – successivt placerats längre och längre ifrån varandra. Det här är något jag själv noterat, fått berättat för mig, hört om gång efter annan. För egen del ser jag den här förskjutningen som tydligast just i år. När Gustav Engvall vid en match-uttagning till A-truppen under våren 2014 skickar bollen långt in i skogen, då är saken klar. Det går för långsamt. Den röda tråden i föreningens hela verksamhet är kapad.

När Gren i september tar till orda och förklarar att Akademin är än mer prioriterad framöver och att samtal med Roger Gustafsson är uppe i flera veckor, då är saken definitivt klar. Här kommer en annan inriktning att ta vid.

Frågan är varför inte Stahre anammat anslagen ton tidigare? Med tanke på Stahres gedigna bakgrund – Hur kommer det sig att Akademin inte prioriterats? Vidare, hur egentligen kommunikationen mellan sportchef och tränare varit? Har ett beslut tagits redan på tidigt stadium? Många frågor kräver oftast ännu fler svar. Tids nog ger sig säkert det mesta.

3. Träning, träning och åter träning.

När Mats Gren lägger tid på hjärtefrågor, prioriterade förbättringsområden och för IFK Göteborg konkreta krav – för att kunna vara med att slåss om de ädlaste medaljerna varje år, samt ta kliv efter kliv i de europeiska turneringarna – då är det ett specifikt område som placerar sig framför alla andra. Träningsupplägg på Kamratgården.

Den träning som dominerat under Mikael Stahres tid som tränare, har även den successivt trappats ned, både tidsmässigt och på ren sportslig nivå. Bredd har tappats. Spetsträning har saknats. Varje person som är flitig besökare på Kamratgården vet att mycket av önskade: passningsövningar, tuffa fysiska insatser på plan och nötande vid fasta situationer i stort sett lyst med sin frånvaro. Just den biten har Mats Gren noterat och det redan på ett tidigt stadium. Av svaren i Änglarnas Blått o Vitt att döma, har han inte alls varit imponerad av det han sett. Nu har Gren en ”europeisk måttstock” med sig in i det nya jobbet som IFK Göteborgs sportchef, vilket inte är speciellt konstigt. 20 år ute i Europa och en drös titlar med sig i ryggsäcken. Lägg därtill återkommande speltid i Champions-League. Mats Gren vet vad som gäller. Framför allt när det kommer till investeringsområdet nummer ett. Ett elit-lags tränings-upplägg.

När jag förhör mig om Grens syn på hur ett förändrat tränings-upplägg tas emot på Kamratgården, säger han:

– Det är alltid är svårt att komma som ny och ha nya ideér med sig. Det tar tid för folk att gå med på förändringar. Det är inget konstigt med det, men den här biten måste vi få rätsida på. Det duger inte att träna på den nivå vi gör idag. Inte om vi ska vara med där ute, något som jag i slutänden tror alla vill.

 

Nu går det naturligtvis att lägga till betydligt fler anledningar till dagens beslut… så är det alltid. Men med tre så centralt viktiga delar för IFK Göteborgs framtida resultat (nyss nämnda ovan) räcker det mer än nog för att förändring ska ta vid. Så är det i fotbollens elit-skikt, liksom i all övrig verksamhet runtom i vår värld – där mål, krav och vinnarfokus är vardag. Det vet alla som är med i svängen kring IFK Göteborg. Mikael Stahre också. Kanske framför allt han.

För är det något Stahre äger och alltid har ägt – från dag ett i Blåvitt till dagens avsked på Oleareys, så är det förmågan att hålla sig professionell till varje situation och uppgift. Det kan ingen ta ifrån honom. Inte ens en dag som den här. Låt oss hoppas att det är till nytta just nu.

 

 

Framåt Kamrater!

För drygt ett år sen såg det ut så här på Gamla Ullevi. Ett ytterst nöjt lag tackar LS – efter stark insats och härlig vinst på hela 4-2 (1-1). Målskyttar då var bland annat Robin Söder (matchens bästa spelare) och Tobias Hysén. Ett 442 idag med Vibe och Söder på topp, kommer det att få samma effekt som då? Låt oss hoppas på det. Tre poäng och ett par hack närmre serieledarna Malmö FF, gärna det! Foto: Fredrik Aremyr.

 

 

 

Sista tillfället på hemmaplan med Pontus Farnerud. En av flera minnesvärda inslag när vi senast tog emot Peking och vann på Gamla Ullevi.  Foto: Fredrik Aremyr

Jag tar mig en titt på sammandraget av förra årets möte mot Peking på Gamla Ullevi. Säsongsavslutet då Tobias Hysén kliver av efter tidigare skada, Pontus Farnerud och Hannes Stiller tackar för sig… Ja, jisses. Pontus Farnerud. Så saknad. Fortfarande. På så många sätt. 0-0 i halvtid efter ett antal chanser i första halvlek. Ett Blåvitt som i slutfas av säsongen inte fungerat framåt ( yes, så var det redan då), med bortaförluster i bagaget och i sista match – häng på Europa-plats.

Andra halvlek bjuder som vi minns på förändringar. Positiva sådana. Darijan Bojanic får visa upp sitt ”rätta jag” redan efter tio minuters spel. Ett distansskott med högern som når vänster kryss, otagbart för målvakten. Bojanics första allsvenska mål i den blåvita tröjan. (Mmm, det där avslutet som finns där… såg det senast i förra veckan under träning.) Pang och 1-0 till Blåvitt. Sen är det ju faktiskt Bojanic som åter tar sig in, jämns med höger kortsida. Bollens skickas till en ren Lasse Vibe som bara har att placera bollen i mål. Då har ändå en mängd avslut avlossats under matchen. En toppspelande målvakt för Peking, som sista utpost, är skillnaden mellan 2-0 och… 5-0. Sen kom ju Hannes ”Killer” Stiller in som ni minns och… ja, var med och gjorde mål, fick se till att skicka Blåvitt mot nytt Europa-spel…

Det som här blir intressant vid en jämförelse mellan avslutande match för säsong 2013 och dagens match mot IFK Norrköping, är dels att se hur mycket styrka och vilja som finns på hemmaplan. Samtidigt hur svårt det är att få in bollen i mål. Det är också tacksamt att ta med i beräkningarna hur laget klarar sig ut anfalls-esset Tobias Hysén. Svart på vitt – utan Hysén krävs individuella prestationer. Då genom en hungrig, löpande Darijan Bojanic – idag genom vem?

Mycket av de diskussioner som pågår på supporterplan, ihop med vad avslutande träningspass inför dagens match gett ”hint” om, är att förändring på gång. Äntligen, tycker många. Dags att bryta mönster (igen) skulle man kanske kunna summera det hela som. Snack går om att träningen igår visar en Malick Mané som tar plats på topp-position istället för Robin Söder. I ena änden chans för omstart, i den andra – chans till spel. Om det är en för dagen offensiv förändring, del av dagens matchplan, då säger jag tack.

Det är dags att pröva någonting nytt!

Nästa del i diskussionen handlar främst om hur och vilka som ska fylla på i anfallsfasen? Vilka ska hänga med in motståndarens box? Vilka ska agera i djupled? Vilka ska komma med in från flankerna?

Många vill, förutsatt att May Mahlangu åter är med från start, se Lasse Vibe hänga med från högerkanten, Sam Larsson från vänsterkanten, Mahlangu fylla på och ta sig fram i djupled, Jakob Johansson likaså. Bakom hela det här offensiva gänget finns nämligen en av ligans starkaste backlinjer – med en tillhörande städgumma i Gustav Svensson som nu kommit in i det hela och viktigt värre – gör det jäkligt bra. Om tränare Mikael Stahre bara vågar släppa Gurra och försvarslinjen. Vågar lita på gänget! Då finns det mängder av offensivt material, och därmed enorma möjligheter till olika anfalls-alternativ. Allt det vi saknat under Mahlangus frånvaro, även om Joel Allansson gjorde det riktigt bra på mitten senast mot Djurgårdens IF.

Men… om det här nu ska kunna fungera i praktiken då måste det löpas, löpas och åter löpas. Här handlar det enligt många mycket om saker som att VILJA, ha tillräcklig förmåga och spelförståelse… men ytterst handlar det om en sak och det allena:

LÖPA, LÖPA och åter LÖPA.

– Offensivt spel i fart, som går ut på att göra mål, det är vad fotboll går ut på och det ska ju vara det roliga med att spela fotboll. Här en röst bland alla de supportar som vill se fart och fläkt i den sista hemmamatchen innan VM-uppehåll och stor spellucka tar över.

Lite av allt det där vi stod inför, krävde och önskade när förra årets säsong skulle avslutas, inte sant?

Matchen då Bojanic fick chansen och tog den. Kommer Malick Mané på motsvarande sätt – få chansen och i såna fall ta den?

Det hoppas vi nog alla, trots allt. Tre poäng gäller. Ett snyggt avslut innan påtvingat uppehåll på hemmaplan likaså.

Snart är vi där Kamrater.

FRAMÅT – KROSSA PEKING!

 

Med kort varsel sluter Supporterklubben Änglarna upp med ex-ängeln, Cagliaris mittfältare Sebastian Eriksson. En timmes samtal om allt från Dalsland och IFK Göteborg till bortamötet för Cagliari mot Roma, hösten 2013 – Matchen som ska komma att öppna porten för vidare spel under våren 2014. ”Sebban” är på fint humör. Huvudet är som vanligt på skaft, vinnarskallen lyser igenom i allt, charmen är där. Även om det som alltid blir känslosamt när åren efter korsbandsskadan 2011 förs på tal, är det ovanligt ”uppåt” för den besökande Serie A-spelaren, redo för landslagssamling. En dag till på Kamratgården, med träning och vila inför söndagens resa till Stockholm – Sebastian Eriksson är på topp och trivs som fisken i vattnet. 

– IFK Göteborg betyder fortfarande oerhört mycket för mig. Jag är väldigt stolt över att få vara en del av föreningen.

Hela intervjun med Sebastian Eriksson kommer att publiceras inom kort. Mer information om när och hur följer…

 

 

 

Inför det senaste mötet på Tele 2. Siktet var inställt på seger och som vi alla minns betydligt mer än så… nu blev det varken det ena eller det andra. Revansch idag?

Förra årets bortamatch mot Djurgårdens IF störde Blåvitts guldstrid rejält. Amadou Jawo stänkte dit slutresultatet 2-1 på straff i matchens sista tilläggsminut. Under årets vårsäsong, sett ur ett blåvitt perspektiv, är läget ett annat: Matchen spelas förvisso åter på deras hemmaplan, på deras underlag… samtidigt är pressen den här gången störst på hemmalaget. Det passar IFK riktigt bra, om nu bara koncentration och arbetsinsats följer med till Stockholm, samt att det offensiva spelet fortsätter att ta kliv i rätt riktning – vilket i praktiken innebär att May Mahlangu används optimalt. På offensiv mittfältsposition. Om han nu spelar förstås…

Vid en jämförelse tabellmässigt lagen emellan skiljer endast en förlust, det efter att DIF i sin senaste match förlorar mot FFF med 1-0, det i den allra sista spelminuten. IFK Göteborg vinner förvisso sin senaste match mot Örebro SK hemma på Gamla Ullevi med 2-1, men har precis som DIF inför onsdagsmötet på Tele2 arena – en ihopsamlad offensiv statistik långt under godkänd nivå. Det offensiva spelet har för båda lagen i mångt och mycket helt kommit av sig.

Efter nio spelade omgångar ser lagens siffror – vunna/oavgjorda/förluster/målskillnad/poäng ut som följer:

IFK 9  4 4 1       13-7        16

DIF 9  3 4 2       14-10      13

Att notera är: Djurgården har NOLL avslut på mål i den senaste matchen mot FFF. Motivation och inställning till en mindre match på bortaplan (kallas i dagligt tal för underskattning) sägs spela in.

– Laget gör inte jobbet alls utan vi ställer i princip ut skorna på plan i 90 minuter, menar DIFs Emil Bergström efter matchen. Ilskan hos Bergström är högst påtaglig. Lägg där till en muttrande Alexander Priovic, med en hel del synpunkter på att tränare Pelle Ohlsson byter ut just honom efter dryga timmen. Här bevittnas ett lag i gungning.

Vid en jämförelse ser IFK Göteborg och Djurgårdens IF ungefär likadana ut som lag de sista tre, fyra matcherna, även här med en svag prestation på bortaplan. Nu har förvisso den enda förlusten hittills för Blåvitt kommit på hemmaplan och då mot MFF i hemmapremiären, men spelet på bortaplan har, framför allt i matchen mot BP, sett ordentligt lamt ut.

Analysen visar sammantaget att det finns en hel del likheter lagen emellan. Framför allt negativa. Säsongen börjar någorlunda ok för bägge lagen. Poäng följer med, men spelet börjar efter ett tag att svaja, för att sen mattas av offensivt och det rejält. Avslut och effektivitet avtar succesivt efter ett antal matcher. Tempot i spelet går ned, intensitet och löpningar försvinner, passningsspelet tappar i kvalitet… sen har förvisso IFK Göteborg börjar resa sig en aning spelmässigt: Tränare Mikael Stahre letar alternativ offensivt, framför allt i djupled, MEN framför mål är det fortfarande lika uddlöst. Avslut på mål är förvisso inte helt obefintliga, som i DIFs senaste match, men med Lasse Vibe skadad blir ineffektiviteten i motståndarens box kännbar, inte minst då ingen annan blåvit spelare lyckats ersätta Vibe i hans frånvaro. Nu är Vibe på väg tillbaka, uttagen till dagens matchtrupp. Ett ytterst välkommet tillskott, om han nu bara håller ihop. Varning!

Inför dagens match:

Skadeläget i DIF:

Tre mittfältare borta i matchen mot Blåvitt. Tim Söderström, Haris Radetinac och avstängde högst bekante Alexander Faltsetas. I gengäld har DIF fått tillbaka Mark Mayabela.

I övrigt ett intakt försvar sånär som på en spelare i Philip Mantilla. Sen ett anfall där Alexander Priovic finns att tillgå. Erton Fejzullauh och Amadou Jawo är även de spelklara.

Tränarna om sina respektive lag/motstånd:

Pelle Ohlsson, ny tränare i DIF, visar stor respekt för dagens motstånd IFK Göteborg. Han lyfter att Lasse Vibe är tillbaka. Han menar också att DIF måste komma in i sista tredjedelen med fart, alltså komma upp i tempo i det offensiva spelet. Det här har varit ett problem för DIF. Blåvitts mur i Kjetil Waehler och Mattias Bjärsmyr kommer säkerligen att ställa till stora problem om det nu bara ageras med press mot DIFs förväntade anfallslinje.

Tränare Mikael Stahres stora utmaning blir att få till fart och flyt på mitten om nu inte May Mahlangu spelar. Statiskt stillastående spel på mitten och långbollar från Bjärsmyr över befintligt mittfält gör sig icke besvär. Det gäller istället att spela sig fram genom respektive lagdel – i högt tempo, så som det sett ut under träningarna inför kvällens match. Här kvarstår i dagsläget frågan hur Stahre väljer att formera sitt lag.

Stahres troliga elva (utan May Mahlangu):

Jag tror att med Vibe tillbaka väljer Stahre ett renodlat 442 med Söder o Vibe på topp. Larsson och Salomonsson på kanterna. Johansson och Augustinsson som ytterbackar, Bjärsmyr och Waehler som mittlås och som det ser ut att kunna bli – en centrallinje på mitten med Svensson och Johansson framför Söder-Vibe.

Dagens stora varning är annars: Läget inför matchen DIF-IFK är ett helt annat än inför matcherna mot FFF och ÖSK, inte minst för DIF. I och med förlust mot FFF är de piskade att ta poäng för att hänga med lagen på den övre halvan av tabellen. Det är en stor match som väntar, med hopp om mycket folk (på matchdagen över 16.000 sålda biljetter). Inget lag vill öppet blotta sig och falla platt. Framför allt inte inför en stor hemmapublik med förväntningar och krav på framgång. Just DET talar idag för oss. För IFK Göteborg. För tre poäng.

 

 

 

 

Guld Alex-bloggens finkänsliga fotograf Fredrik Aremyr hade att göra senast det begav sig på Gamla Ullevi. Han var inte ensam… Foto: Fredrik Aremyr.

Efter att ha bjudit på ett bitvis obefintligt blåvitt spel mot Malmö FF och senast – ett bedrövligt spel över 90 minuter mot BP, är det nu dags för ny hemmamatch. Efter att ha vunnit båda mötena mot Åtvid säsong 2013 är det vid en första anblick inget fel på varken ingång för dagens match eller poängsnitt det senaste året. Däremot befinner sig IFK Göteborg just nu i ett spelmässigt bottenläge, något som måste igenom en ”total make-over” om det ska bli poäng och seger i kvällens match. Den saken är alldeles stenklar. Vi talar här om en match som vid vinst placerar Blåvitt på en bra nivå tabellmässigt, men som vid en förlust bidrar till ett fritt fall, ett ”proppen ur” och det redan i starten av årets säsong. The heat is on boyz and galz!

Extra intressant därför att tillåta sig blicka bakåt, om så bara för en kort stund. Ett större svep har gjorts. Efter att ha synat bilder och intervjuer omkring höstens (september 2013) vinstmatch på Gamla Ullevi… så här säger till exempel tränare Mikael Stahre till C More innan match om vilka detaljer som är viktiga om det ska bli tre poäng:

– Det är som vanligt att ange en bra ton framifrån. I vårt försvarsspel ska vi vara aggressiva. Sitta ihop med laget är en extremt central del. Självklart ska vi gasa här idag och ha en offensiv ton på det hela. Men då måste man också vara aggressiva i sitt försvarsspel och att vi kan vinna bollen på gynnsamma ställen på plan. Aggressivitet och fart är nyckelorden.

Nu var förvisso läget inför föregående möte lagen emellan helt annorlunda mot kvällens, då IFK Göteborg i september på allvar fick chansen att kliva in i höstens allsvenska guldstrid. Vann gjorde Blåvitt (med Tobias Hysen på plan, ej att förglömma) med hela 3-0.

1-0 kom redan efter 11 minuter. Kjetil Waehler når högst på en hörna lagd av Tobias Hysén och nickar bollen distinkt in i målets vänstra kryss. Intressant att notera från den här matchen är att Emil Salomonsson är med från start och som han öser på högerflanken. Ingen superhistoria fotbollsmässigt i första halvlek, bland annat missar Robin Söder ett antal fina lägen, men fartfyllt är det definitivt.

Kjetil Waehler ska sen göra även 2-0, det en bit in i andra halvlek. Sam Larsson och Lasse Vibe gör slutligen 3-0 (där Vibe touchar bollen över mållinjen och därmed gör sitt första mål i den blåvita tröjan). Även i andra halvlek syns massor av missade av avslut (det ser ut då som nu ungefär), men ett svagt Åtvid och ett ösigt Blåvitt ger det resultat vi även i kväll vill ta del av. Siffrorna i sig är inte det viktigaste, men att spelet ser ut som Stahres beskrivning ovan. Ja!

Mikael Stahre var det ja. Så här sa han efter förra årets vinst:

– Det är som det är i livet. Ibland kan det vara komplicerat, men det handlar om att göra det enkla bra. Det gjorde vi idag, tycker jag. Vi är stabila i 90 minuter plus tillägg. Stabila i vårt försvarsspel, förhållandevis i alla fall. Jag tycker att vi spelar en bra relativt enkel fotboll, dessutom är vi bra på fasta situationer idag. Två mål av Kjetil Waehler. All cred till Magnus Edlund som jobbar stenhårt i ledarteamet med förberedelser. Bra servat, bra av Kjetil men också av organisationen. 

Det där sista ser jag gärna appliceras åter och det redan i kväll. Att det servas, jobbas och slits stenhårt med förberedelser – coaching, byten i tid och ett kreativt spel på mitten…

Gasa på, sa Stahre i höstas! Ett måste även i kväll. Det över 90 minuter plus tillägg.

 

 

 

Framåt Kamrater – Krossa Brommapojkarna!

För nästan exakt ett år sen (7 april 2013) tog Blåvitt emot BP på Gamla Ullevi. En match Blåvitt gick vinnande ur. Tre poäng senare lät det så här på den här bloggen:

Noteras ska att IFK Göteborg inte faller ur sin idé – med defensivt fokus och offensiv press i alla lagdelar. Det blir därför ingen 2012-dipp, trots ett minst sagt mediokert motstånd. För faktum är att BP har ingenting. Inte mer än ett antal skottförsök de sista 10 minuterna i matchen, det efter att Blåvitt tillåter sig att slappna av och backa hem en aning, för att inför fulltid åter ta kommandot på plan.

Kommando! Något tränare Mikael Stahre den 5 april 2013 högljutt basunerade ut inför hemmamatchen mot Bärkroths BP. Ett kommando vi knappast såg i måndags mot Malmö FF. Ett kommando vi inte heller fick uppleva då Blåvitt senast tog sig till Grimsta IP.

Kommando! ”Defensivt fokus och offensiv press i alla lagdelar”. Så hette det för drygt ett år sen. Det vill jag se även i kväll. Ett blåvitt lag som tar tag i grejerna. Ett lag som vågar på jobbet. Ett lag som inte visar någon tveksamhet eller respekt mot motståndarlaget i fråga.

Kommando! Tre poäng i kväll och allt är som det ska. En hemresa utan någon endaste poäng och allt är… nej, det finns inte i min verklighet. Inte en chans!

 

 

 

 

 

 

Samtliga foton är tagna av Fredrik Aremyr. Dont pill or we kill!