Intervju med Ragnar Sigurdsson – Änglarnas Blått & Vitt december 2010   2 comments

– Fan, jag måste sticka. Jag ska vara hemma hos Elmar om 20 minuter. Han har bjudit mig på middag.

Personen mitt emot mig har precis ställt upp på fotosession och dessutom skrivit minst en halv bok på min slitna matchtröja. Intervjun är över och det är dags att en gång för alla ta farväl.

– Jaha, du säger jag. Isländsk specialitet eller? Han nickar leende. När jag frågar om Elmar Bjarnason är duktig i köket, skrattar han till och skakar på det snaggade huvudet.

– Nej, inte en chans. Men hans flickvän är

Möt en av de grymmaste spelarna i Blåvitt under hela 2000-talet. En sann hjälte och publikfavorit. Här hans svar på frågorna från supportern Guld Alex, samt flera andra blåvita fans. Kanske är det här sista mötet med den isländska backprofilen på mycket länge?

Blått & Vitt ger er ingen mindre än mittfältaren från Fylkir – Ragnar Sigurdsson.

Några dagar in i december… I ett andra försök att komma till rätta med en, genom Kamratgården inbokad intervju, tar jag mig i snöyra och 10 minusgrader fram till Blåvitt Campus i Örgryte. När väl huvudpersonen för dagen dyker upp, blir det till att snabbt smita in på kvarterskrogen.

Det är alldeles förskräckligt kallt och rått. Till och med för en härdad islänning finns det tydligen gränser. Det beställs i baren (jag får inte på något vis betala), utrustning riggas och vips är det dags för intervju. Ragnar Sigurdsson sitter lugnt och inväntar startskottet på intervjun. Han är redo. Professionell och med stora vana att möta media, ofta i trängda lägen. Han är på sin vakt, men förhållandevis snabbt intas vad jag upplever som en avslappnad attityd. Det finns nämligen en klar skillnad vid det här intervjutillfället. Här handlar det om ett möte mellan oss supportrar och en av de riktigt stora spelarna i Blåvitt under de senaste tio åren. Då hålls inga knivblad mot halsen, inga påträngande frågor avslossas, inga mikrofoner trycks upp i ansiktet. Vår egen Ragnarök ler och tar en stor klunk från sin nyinköpta öl. Allt är gott! Intervjun kan börja.

Alltså, när du 2006 bestämde dig för att skriva på för IFK Göteborg, spelade du i isländska Fylkir. Håkan Mild var över och tittade på dig och sen blev det kontrakt. Vad var det ytterst som fick dig att ta klivet vidare och skriva på för just Blåvitt?

Min agent fick Håkan att komma och kolla på mig. Håkan kom första matchen, sen kom ”Lampan” (Red. Assisterande tränare Stefan Landberg), tror jag. Sen tror jag det var Kjell Pettersson som kom och kollade tredje gången. Sen kom Arne Erlandsen. Han tyckte jag var dålig. Sen var Håkan och kollade igen under en U-21 match mot Italien. Alla tyckte om mig förutom Arne. Sen fick Arne sparken och Håkan ville köpa mig. Det var ingen annan klubb som visade intresse just då. Sen kom jag hit och allt såg bra ut. Göteborg är ju en grym stad. Jag gillade Kamratgården och alla som jag träffade, så det var inga problem. Jag ville ju iväg från Island för att ta klivet vidare i karriären, så det var bara att skriva på.

Redan under försäsongen 2007, när du var alldeles ny för oss supportrar, kallade Jonas Olsson dig för Ragnarök. Det tog vissa av oss supportrar genast fasta på (här visar jag upp min matchtröja), vissa till och med mer än andra. Vad menade Jonas, tror du?

Det är många som har kallat mig för Ragnarök, så jag minns det inte speciellt. Ah, den där tröjan var fin du (skratt). Jag vet faktiskt inte varför han sa så, för det gick ju egentligen inte speciellt bra i början för mig på de första träningarna. Jag kände inget speciellt, mer än att jag var lite nervös. Första gången man är ensam utomlands liksom. Flera sa efteråt, bland annat Pontus Wernbloom och Stefan Selakovic, att de tyckte jag var kass. Vad fan har Håkan köpt för något, liksom. Så det var nog inte för att Jonas tyckte att jag var bra, som han kallade mig Ragnarök.

Din allsvenska debut i A-laget skedde i april 2007. Du spelade hela matchen och så skulle det förbli under i stort sett två hela säsonger. Hur blev din debut, tycker du?

Den blev bra. Första matchen var mot Trelleborg borta. Det gick ju jävligt bra. Jag räddade bollen på mållinjen, när Bengan (Red. Målvakt Bengt Andersson) hade gett sig iväg ut från målet, för att försöka rädda ett skott. Det var en riktigt bra början. Sen var det AIK hemma. Det var första hemma matchen för mig och det gick ju också bra. Jag fick behålla min plats och det har jag gjort sen dess.

Efter att du debuterat i Allsvenskan så var du i stort sett ordinarie i spelelvan varje match och du spelade 90 minuter per match, under två hela säsonger. Hur har du kunnat hålla en så enormt hög lägstanivå i IFK Göteborg och under så lång tid?

Det är för att jag har spelat mittback. Det är den enklaste positionen på planen. Jag har ju alltid spelat på mittfältet tidigare, alltså när jag var yngre. Sen när Håkan köpte mig, så var det min andra säsong som back. Fram tills jag var 18-19 år hade jag alltid varit mittfältare. Då var jag inte så här tjock, haha. Då var jag tunnare och kunde springa mer.

Så det var lite nytt för dig när du klev in som mittback under match i Blåvitt?

Ja, jag hade ju spelat två säsonger som back med Fylkir, men det är roligare att spela på mittfältet. Jag var bra där, men när man har spelat så mycket i försvaret som jag har, så gör man inte så mycket offensivt och då tappar man allting som man en gång kunde. Nu är jag bara en back.

Beskriv din personliga upplevelse av guldmatchen på Nya Ullevi och allt glam efter guldet var bärgat 2007.

Det var perfekt väder för fotboll. Det var mörkt ute. Lite regn och lite dimma. Det är precis så jag vill ha det. Thomas Olsson gör ett tidigt mål. Det var så viktigt att få in det målet. Då kunde alla slappna av lite. Vi visste att vi måste vinna matchen. Sen gör Pontus Wernbloom 2-0. Då visste vi att det var klart. Jag kom ihåg när det var fem minuter kvar av matchen. Mattias Bjärsmyr och jag fick ögonkontakt och vi log mot varandra. Vi visste att nu blir vi mästare. Men man måste ändå köra hela vägen. Hade vi släppt in ett mål där så hade det varit jävligt risigt.

Det var ett antal vittnen på läktaren också. Nästan 42000 på läktaren. Alltså, hur kändes det att vara där inne på plan, hela arenan var ju fylld?

Ja, det är ju så man vill ha det i varje match. Men när vi spelar som vi gjorde i år, så kan man förstå att folk inte orkar gå på matcherna.

Alltså, när slutsignalen gick, rusningen in på plan, Valand efteråt… Minns du något av det?

Du menar om jag var för full, haha? Du har väl hört vad som hände på Valand va? Haha, nej det ska vi inte prata om, haha. Nej, det var kul. Mina kompisar var på matchen också. De kom ända från Island och sprang sen in på planen. Det var rätt lugnt först, men sen var det någon som ville ha min tröja och bara tog den. Sen blev alla helt galna. Någon skulle ta mina shorts och då sprang jag in. Jag skulle ju ha stått där helt naken liksom.

Då gick du inte ut på arenan mer alltså, utan det blev ”pytt i panna” på Kamratgården istället, efter gammal fin tradition?

Nej, jag missade faktiskt det. Du vet, mina kompisar var här, så jag ringde Teddy Olausson. Jag frågade om mina kompisar kunde komma upp till Kamratgården, när de nu hade tagit sig hit, hela vägen från Island. Han sa nej. Så jag drog iväg med mina polare istället.

Ofan, så du har inte ätit pytt då. Det var illa. Men fest på Valand blev det och dagen efter genomfördes en cortege till Götaplatsen. När ni gick ut på Konserthuset balkong och mötte allt jubel. Hur var det?

Det var grymt. Helt fantastiskt. Vi festade ju en hel vecka efter det. Otroligt skoj.

Förresten. En supporterfråga skickades till mig. Den passar in perfekt här. Joakim undrar: Var förvarar du silvermedaljen från Svenska Cupen 2007, den som ”Bengan” plockade upp åt dig, efter förlusten i finalen mot Kalmar?

Jag kommer inte ihåg. Bengan ville ge den till mig inne i omklädningsrummet, men jag sa till honom att jag inte ville ha den. Jag kommer inte ihåg om han tog den själv då, eller om jag slängde den i en papperskorg. Jag har den inte i alla fall. Silver är för losers.

Appropå blåvita matchtröjor. Från tröjnummer 22 under guldsäsongen 2007, till nummer 10 vid säsongsstarten 2008. Alltså, nummer 10 på en mittback, det är minst sagt ovanligt. En del supportrar reagerade rejält när ditt nya nummer delades ut. Vad var anledningen till nummerbytet egentligen?

Nummer 10 är det coolaste numret. Så har det alltid varit. Jag gick till Håkan och sa att jag ville ha nummer 10. Kan jag få det? Ja visst, sa han. Det var inte mer med det. Även om jag kanske inte skulle ha det då… Jag ville ha nummer 10 och jag fick det.

Ragnar du har en mycket säregen spelstil som mittback, något många blåvita supportrar lärt sig att älska innerligt. Dina rusningar över halva plan, din offensiva lusta som spelare och din förmåga att ta skott och samtidigt skjuta extremt hårt. Var kommer den här tuffa spelstilen ifrån egentligen?

Jag tycker egentligen att det är astråkigt att vara back. Jag spelar back för att jag är bra på det. Om jag kunde springa under en längre tid, då hade det varit en annan sak, men det kan jag inte. Jag kan bara springa snabbt kortare sträckor. Om jag fick välja så hade jag velat vara en offensiv spelare, för det är mycket roligare.

Vad vi supportrar erfarit har du fått tillsägelser av IFKs tränare om att bryta dina offensiva räder. Stämmer det?

De har aldrig sagt att jag inte får dribbla eller gå över halva plan. Om man gör det så är det inga problem, då tycker de att det är positivt. Men just i år så ändrade vi lite i vår spelidé. De ville att mittbackarna skulle komma upp med bollen och vara lite ”playmakers”, men egentligen… Nej, jag ska inte säga något mer om det.

Mattias Bjärsmyr. Vad var det i er relation som gjorde att 2007 och 2008 blev så lyckosamma säsonger för er?

Jag tror att vi läser spelet på samma sätt. Vi är båda starka i luften, men sen så var jag den lite snabbare av oss båda. Jag faller gärna ned lite istället för att gå upp i rygg, så att säga. Han var den som ofta var uppe i rygg och försökte vinna boll. Det är viktigt att mittbackarna inte har samma spelstil, utan att de kompletterar varandra. Det var ju Mattias som tog in mig i början. Redan efter andra träningen sa han: Vi går hem till dig och spelar FIFA-spel. Jag trodde han skojade med mig. Hur kan han orka med det, tänkte jag. Så han var jävligt snäll mot mig. Även Hjalmar Jonsson. Han har jag pratat mycket med, men han är mycket äldre än mig. Så jag och ”Bjärs” blev mer kompisar med varandra. Alltså, det är en rolig kille. Alla tyckte om honom. Han pratade mycket, hade bra kommentarer om saker. Men nu är det länge sen jag träffade honom.

Supporterfråga från Andreas: Först av allt, tack för allt du gjort för Blåvitt sen du kom. Oavsett hur länge du blir kvar, så hoppas jag du inser vilken respekt du har med dig bland oss supportrar. Nu till frågan: Är det några fler faktorer, utöver att Bjärsa stack, som du anser har bidragit till att vi tappat en del av den stabilitet vi haft förut? Det känns som att du och Bjärsa kompletterade varandra väldigt bra, och att ditt jobb blev svårare när han lämnade.

Vi tappade Pontus Wernbloom också och Niclas Alexandersson. Vi tappade ”Bengan”. Han var ju helt fantastisk. Sen försvann Magnus ”Ölme” Johansson också. Du vet, de äldre är jävligt rutinerade spelare, men… Nej, jag vill inte säga för mycket om vad jag tycker här.

Mattias Bjärmyr är en fantastisk bra fotbollspelare. Eller… Vi backar är inte fotbollspelare. Vi är fotbollförstörare (skratt). Men, det kanske inte betydde så mycket att ”Bjärsa” försvann egentligen. Man får en ny partner och så kör man på. Hjalmar och jag fungerade bra. Men när man byter spelare för ofta då vet man inte riktigt vad man har varandra. Det tar tid att spela ihop sig. Litar man inte fullt ut på varandra, så blir man rädd för att göra bort sig. Sen handlar det även om hur mittfältet spelar. De som är på mitten måste göra ett bra jobb för att försvaret ska fungera. Alla måste fungera. Det är en svår fråga. Svårt att förklara.

För din del Ragnar blev inte 2009 samma toppsäsong, som de två tidigare säsongerna varit.

Varför inte? Den var väl bättre än säsongen 2008, eller? För mig själv var säsongen 2009 bättre, det tycker jag. Jag ser det så här – 2007 så visste ingen vem jag var. Sen helt plötsligt ser alla att jag är bra och då är man helt plötsligt så jävla bra. Sen blir det 2008. Då vet folk om att man är bra. Gör man då samma första match som 2007, då är det bara ok. Från början finns det inga förväntningar, sen har alla höga förväntningar. Du vet 2007… Jag tyckte inte jag var så bra då. Sen kollade man i tidningen och då får man fyra plus i betyg (skratt). Jag var själv väldigt bortskämd med att få höra hur bra jag var. Sen försöker jag inte skjuta bort det ni tycker, men det är vad jag tycker om 2009.

Beskriv upplevelsen under och efter matchen mot AIK 2009 när guldet gick förlorat. Vad var det som gick fel egentligen, vi hade ju ändå matchen in i halvtid?

Vi sa i paus att vi måste vara ännu aggressivare nu när vi leder. Vi får inte backa hem. Vi måste vara ännu mer på och göra ännu fler mål. Vi får inte backa hem och vänta ut det hela. Vi var flera som sa så. Bland annat jag själv.

Det kändes som det när ni kom ut till andra halvlek, åtminstone de första 10 minuterna. Då äger ni fortfarande matchen. Men sen…

Ja, det stämmer. Sen gör de mål. Då blir det panik. Just i det läget behövdes de rutinerade spelarna, så ser jag på saken. Hade de funnits med, då hade vi aldrig fallit ihop. Sen får vi ändå ett stolpskott. Vi hade ju flera chanser…

Alltså, hur var det i omklädningsrummet efter matchen?

Jag kommer inte ihåg det. Alltså, jag mår inte dåligt när jag tänker på matchen idag, men det är klart att man blir besviken om man tänker tillbaka. Men det var förra året. Det kommer alltid en ny säsong och man måste titta framåt.

Sen måste vi ändå beröra årets säsong. Men bara i förbigående, då det helt enkelt är för jävla jobbigt. Vad var det som gjorde att det gick så fel i år Ragnar?

Jag kan inte kommentera det. Det är klart att man kommer ihåg det här pisset till säsong, men man vill ju helst inte tänka på det. Det är över nu. Nu har vi en ny säsong framför oss. Det hjälper inte att tänka på att det har varit ett misslyckat år. Jag vet inte hur de andra tänker, men som det är nu… Det är bara att skita i det.

Ni har haft några träningspass redan. Jag har tyvärr inte hunnit med att besöka er under träning än. Hur är stämningen, tycker du?

Det är jävligt bra stämning. Det måste jag säga. Sen samtidigt är det ju december. Det är svinkallt och alla har ont i fötterna, då vi inte har tillgång till någon uppvärmd träningsplan.

Innan vi tillåter oss att blicka in i framtiden Ragnar. En supporterfråga till.Den här gången från Andreas: Ragge du är ju känd som en riktig ”vinnarskalle”. Jag skulle vilja be dig att definiera vad en vinnarskalle är.

Jag kommer inte ihåg om det var Stefan Rehn eller Håkan Mild som sa det… Kanske det är båda som har sagt så här: Antingen älskar du att vinna, för att det ger dig glädje, eller så hatar du att förlora. Ibland när vi vinner så bryr jag mig inte särskilt mycket om det. Det andra laget däremot, de får inte vinna. Det är vad som sporrar mig, att se till att det andra laget inte vinner.

Snacket har gått hela året om att du vill lämna Blåvitt. Stämmer det?

Ja.

De klubbar som florerat i media den senaste tiden är Borussia, Mönchengladbach, Bologna, Napoli, Cesena och Maccabi Haifa. Finns det någon substans i rapporteringen?

Ja, det gör det. Det finns sanning i snacket om de här klubbarna. Kanske inte lika mycket gäller alla klubbar, men en del stämmer.

Stämmer det att du själv inte är speciellt intresserad av Maccabi Haifa?

Ja, det stämmer. Alltså, jag skulle kunna gå till vilket lag som helst egentligen. Jag skulle kunna gå till Barcelona och tro att jag skulle göra det bra. Det spelar ingen roll hur stort steget är. Steget är bara något som måste tas.

Det är dags för dig att gå vidare helt enkelt?

Ja, jag tycker det. Antingen tar man ett stort steg och utvecklas lite mer och om man lyckas kan man kanske gå till ett riktigt bra lag. Jag skulle inte vara rädd för att gå direkt till ett grymt lag, om du förstår vad jag menar. Alltså, man måste visa upp sig på en bättre nivå. Sen så tror jag inte att man går från Sverige till Barcelona, utan det är steg för steg som gäller.

Din agent har uttryckt att det finns behov av spelare som dig i tyska Bundesliga. Vad skulle du helst föredra att spela i för liga om du får välja, Serie A eller Bundesliga?

Jag skulle helst vilja spela i Bundesliga. Det är en mycket coolare liga än Serie A. För mig är det en bättre liga. Spelarna är skickliga, men samtidigt jävligt starka och snabba. Istället för en liga som Serie A, där man slänger sig hela tiden. Det är inget att ha. Tråkig fotboll att titta på dessutom.

Ytterligare en supporterfråga. Peter undrar följande: Jag har stor förståelse för om du nu skulle vilja lämna IFK och ta steget till en annan klubb i ett annat land, där utmaningen och lönekuvertet förmodligen är större. Men vad i dagsläget skulle kunna få dig att stanna kvar i Blåvitt? Finns det överhuvudtaget någonting som till exempel: Ökad satsning från IFK på nyförvärv och annat, ny tränare, högre lön… Som skulle få dig att tänka och känna att ”för tusan, klart jag förlänger mitt kontrakt med IFK Göteborg!”?

Nej, tyvärr. Missförstå mig inte nu. Det är tack vare IFK som andra större klubbar har varit intresserade av mig. Det är för att Håkan Mild tog mig hit. Jag menar, jag har spelat bra och det är tack vare IFK som jag har chansen nu i alla fall. Men jag vill vidare. Jag vill spela bland de bästa och det gör jag inte om jag spelar i IFK. Jag kommer inte härifrån om jag har ett nytt treårskontrakt och kostar 30 miljoner. Det är ingen idag som köper en back för 30 miljoner. Jag ser mitt värde idag ligga någonstans runt sju miljoner. Det är så jag ser på saken.

Ok, vi låter även den allra sista frågan för den här gången bli en supporterfråga Ragnar. Stefan undrar följande: När den dag kommer då du ser slutet på din karriär och har spelat i toppklubbar världen över. Kan du då se dig själv avsluta din karriär i IFK Göteborg?

Nja, inte avsluta min karriär här, men det är klart att jag skulle vilja komma tillbaka. I såna fall för att spela en eller två säsonger i Blåvitt, sen gå vidare till Fylkir och avsluta karriären där. Det skulle passa mig bra.

Intervjun är över… När Ragnar väl satt korken på den penna, som alldeles nyligen rört sig i mängder av formationer på min blåvita Ragnarök-tröja, säger han lugnt till mig:

– Fan, vilken bra intervju. Inte alls så där otrevlig som det ofta blir.

Bara att plocka ihop sin utrustning och dra hem med andra ord. Fast jag dröjer mig ändå kvar en stund efter att Ragnar har gått. Beställer en extra öl, äter middag… Alltså, jag måste bara njuta lite av tillfället. Det tar nämligen ett tag för mig att få grepp om situationen – Jag har faktiskt träffat Ragnarök! Han har dessutom signerat min tröja. Tillfället är fångat med min kamera. Till och med hans röst är nu förevigt sparad i min mobiltelefon. Kamrater! Ibland är livet ändå bra gott.

 

 

Postat 08/06/2011 av guldalex

2 svar till “Intervju med Ragnar Sigurdsson – Änglarnas Blått & Vitt december 2010

Prenumerera på kommentarer via RSS.

  1. väldigt bra intervju man saknar Ragnar…mycket!

    Ingo Söderlund
  2. Ingo…

    Jag kan bara instämma. Grymt mycket!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: