I förra veckan skrev det före detta blåvita mittlåset Kjetil ”Bestefar” Waehler följande på sitt Twitter-konto:

”Jeg har bestemt meg at 2016 sesongen blir min siste. Ønsker å avslutte på topp og vil gjerne bli husket for akkurat dette. Jeg har hatt en lang og innholdsrik karriere, og det er godt å vite at jeg hadde vært kapabel i noen år til om nødvendig når jeg er ferdig.
Det kommer et liv etter fotballen, og forhåpentligvis kommer jeg til å gjøre noe som bringer meg tilbake til fotballen på et senere tidspunkt. Jeg håper jeg har vært et forbilde for mange yngre spillere. Med en strukturert og disiplinert fotballhverdag kan man nå langt. Jeg håper jeg inderlig kan avslutte med et cupgull og skal fortsette å yte 100% i de månedene som gjenstår.”

Den 40-årige norrmannens karriär är både lång och stabil, på många plan rejält respektingivande – inte minst gäller det perioden i blåvit dress mellan åren 2012-2014. Tre raka säsonger präglade av kvalitet, lojalitet och en stark känsla för både klubb och blåvit supporterkultur. För det är starka känslor som bubblar upp till ytan när det nu är dags att göra bokslut. En avslutande höstsäsong i norska Vålerengen, med en het jakt på norskt cupguld, sen är det slut.

När jag väl når huvudpersonen är det knappt en vecka kvar till blåvit hemma-match på Gamla Ullevi och därtill play-off till Europa League, något som Waehler själv tyvärr aldrig fick vara med om.

Men oavsett typ av närvaro, kommande uppgift för IFK Göteborg engagerar stort. Fokus under vårt samtal landar också mycket riktigt kring relevanta områden som: Tiden i Blåvitt, kommande matcher på vägen mot Europa League, synen på det blåvita supportersällskapet och det som för Waehler själv är vad livet som fotbollsspelare i grunden ändå handlar om – Att vara en god förebild.

Kjetil, nu har du i och för sig en höst kvar med Vålerengen innan du lägger skorna på hyllan, men om du tillåter dig att blicka tillbaka på din karriär, vad ser du?

Først av alt har jeg vært utrolig heldig å få mulighet til å spille på høyt nivå så lenge. Jeg har vært i fine foreninger, fått landskamper og bidratt på en positiv måte i alle klubber. Skulle gjerne ha spilt i en større klubb og vunnet flere trofeér i en periode, men det er ikke så mye jeg angrer på.

Din tid i Blåvitt. Hur värderar du den idag?

Jag hadde to supre sesonger 2013/2014, Tycker jeg fikk mye ufortjent skit i 2012, men både laget og jag viste en god moral og slo tillbaks. Följer med på IFK og hoppas jag kan få oppleva klubben i Europa League på Gamla Ullevi med alle de fantastiske fans.

Alltså, du är ju oerhört omtyckt i det blåvita supportersällskapet. Vad tror du det beror på?

Jag tror det beror på at jag har en bra attityde og vil det beste for laget og aldri gir opp.

Dina känslor för Blåvitt och lagets supportrar, både när du var aktiv i klubben och idag. Hur är de?

Det var fantastisk å spille på GU och jag sto med frysninger värje gang Poseidon ble spilt. Ingenting kan måle seg med en fullsatt Ullevi! Det å bli hyllad av supporterne der inne var fantastisk og jag drömmer meg lite tillbaks når jag ser dom sjunga nu.

Du säger själv att du hoppas att du har varit en god förebild genom åren, inte minst gentemot de som är yngre. Vad lägger du in i begreppet förebild?

At jag alltid har gitt 100 procent på trening, och i tiden innan och efter trening. Jag tror at jag har vist at så lenge man er seriøs kan man holde på lenge og at det aldri er for sent og lykkes. For mig har fotballen blitt en livsstil og det er viktig att vara nogra.

Jag har ett antal bilder från blåvita träningspass där du tar dig tid med just yngre spelare. Exempelvis Ludwig Augustinsson tiden efter hans långvariga skada. Hur yttrade sig ditt stöd till andra spelare under din tid i Blåvitt?

Ludwig var en kille jag visste ville nå langt. Det var en dröm att trena med en slik spelare och det att vara en stöd for honom da han var skadat var fantastisk.

Slutligen, något du vill hälsa IFK Göteborgs supportrar?

Dere lyfter laget framåt når det behövs, og jag hoppas jag kan åka tillbaks for att kolla på supporternes innsats på läktarna, den är magisk.

Stort tack!

Lycka till nu.

 

Den här signerade matchtröjan är oanvänd. Det är 2014-års modell. Storlek är Large.

Vinstsumman går oavkortat till Mats Hanssons rehab. https://www.facebook.com/groups/1466237206990927/

Kom igen. Var med och buda för en blåvit kamrat!

http://www.tradera.com/item/162203/219809115/matchtroja-ifk-goteborg-l-signerad-av-hela-a-truppen-2014

 

 

 

 

Senast Sven Göran Eriksson hamnade på tapeten här hemma var i samband med förra årets release av en nyskriven självbiografi. På exklusivt besök i Göteborg, med inbokad rundvandring på Nya Kamratgården. IFK Göteborgs Gustav Hessfelt lotsade den gången stjärntränaren runt stället. På programmet stod även lunch, samtal och intervjuer. Nu är det förvisso snart ett år sen det hela begav sig, men idag dök han plötsligt upp igen, men då i ett helt annat sammanhang.

Under måndag eftermiddag görs det klart att Falkenbergs FF:s tränare Henke Larsson kliver in i Helsingborgs IF med start 2015. ”Henke”, en av de kandidater som finns med på IFK Göteborgs önskelista över tränare, det sen Blåvitts tränare Mikael Stahre, för så sent som en vecka sen nås av beskedet: IFK Göteborg avbryter pågående samarbete.

I samma veva som Henke basuneras ut som ny tränare för HeIF, görs det klart att Sven Göran Eriksson lämnar sitt uppdrag som tränare för Guangzhou R&F FC i den kinesiska ligan. Känt sen tidigare är att ex-blåvite Tobias Hyséns klubb Shanghai East Asia lämnat ett bud till Svennis.

Ännu finns inget besked om budet ifråga i förväg antagits, eller om kontrakt med Shanghai-klubben i slutänden kommer att skrivas på. Då Henke Larsson inte längre finns med bland resterande tränar-kandidater och besked om Jörgen Lennartsson dröjer, kan det möjligtvis vara så att Svennis finnas med på önskelistan över blåvita klappar till jul?

Silly season närmar sig ännu en gång. På vissa håll är den som synes redan igång för fullt.

 

 

 

 

Det kommer inte som någon direkt överraskning, men nu gör Kenneth Zohore klart på sitt Instagram-konto att tiden i Blåvitt är över.

Trist, men väntat. Bara att tacka för målen, stilen och tiden.

Lycka till framöver!

 

 

 

May Mahlangus debutmatch i Allsvenskan för IFK Göteborg sker i april 2014. Motståndet står Åtvidabergs FF för.

När före detta sportchef Håkan Mild presenterar May Mahlangu som en lösning på IFK Göteborgs mittfält, slår det ned som en positiv överraskning bland blåvita supportrar. Nog för att Mahlanghu inte är i absolut toppskick när han kliver in på Kamratgården, inte heller har han ett nytt treårs-kontrakt på fickan. Snarare är det tvärtom – halvtaskig fysisk form efter enveten skada, samt ett korttids-kontrakt över säsong 2014 som utmärker mittfältarens entre. Men när han till slut kliver in på planen. Vilken injektion! Dosen May Mahlangu går rätt in i den blåvita själen.

Redan under sommarens transferfönster ventilerar Mahlangu att hans mål är att spela på toppnivå, i en större europeisk liga än vad Allsvenskan är idag. Inget konstigt med det, men när höstens spel bjuder på bländande insatser i den blåvita tröjan, då börjar det trots allt hoppas bland lagets supportrar.

När väl besked lämnas att kapitlet IFK Göteborg är över så är det mot bakgrund av just sommarens klargörande. På ett lite djupare plan har beslutet sin grund i May Mahlangus mål med att vara i Europa och inte i Afrika. Likt så många andra spelare från den stora kontinenten i söder, är karriären som spelare helt i fokus. Finns det en möjlighet att klättra vidare och tjäna bra med pengar så väger det tungt. I hemland finns ofta familj och släkt kvar. Att då välja ett mindre attraktivt anbud mot ett maffigare… det finns inte.

Här lider Allsvenskan som liga ordentligt. IFK Göteborg är inget undantag. Förlusten av en kvalitets-spelare som May Mahlangu, med sin starka professionalism – både som spelare och människa, är ett hårt slag för en klubb med ambitionen att vinna guld kommande säsong. Mahlangu är nämligen precis den typ av spelare som kan vara skillnaden mellan att – vara med och sniffa på medaljer och plocka hem titlar år efter år. Det vet IFK Göteborgs sportchef Mats Gren allt om. Surt, men samtidigt ett bevis på den baksmälla fotbollslandet Sverige fortsatt tvingas dras med.

Nu snackas det FC Groningen för Mahlangu. Ett steg som i ett första stadie signalerar kliv uppåt, men sett i ett vidare perspektiv – ett minimalt steg för en spelare som Mahlangu. Med tanke på den form mittfältaren i fråga besitter just nu borde bättre anbud beaktas. Kanske blir det också så, eller så blir det att lite snabbt hoppa in i ett halvbra lag i en halvbra liga. Mer spel i IFK Göteborg blir det hur som helst inte.

Vill ta tillfället i akt att tacka dig för den här tiden May. Lycka till med allt du tar dig för framöver. Vi glömmer dig inte i första taget. Stort tack!

 

 

 

En av de värdefullaste spelarna i IFK Göteborg tar nu och stämplar ut. Inte för gott, men det lär dröja innan vi ser honom på Gamla Ullevi igen.

Jakob Johansson gör dagen efter Mikael Stahres avgång klart för klubb som omgivning att det nu är färdigspelat i Blåvitt. Nya utmaningar väntar då kontrakt löper ut och Bosman träder i kraft. Rättvist och tungt samtidigt.  

Ett kort efterföljande samtal med Jakob gör klart att det kommer att vigas tid till en sista avskedsintervju för Änglarna. När allting är klart med ny klubb och välförtjänt ledighet betats av… då ska hela rasket ned på pränt.

Men redan nu följer en riktad hälsning till alla blåvita supportrar. Långt ifrån den första, knappast heller den sista. 

– Jag är väldigt tacksam för de år jag fått i Blåvitt och jag är glad för den uppskattning som folk har visat. Nu ska det bli spännande att uppleva något nytt, men IFK kommer alltid att vara hemma.

Stort tack för allt. 

/Jakob Johansson

 

 

 

Det ser alltså ut som att vår kära Ärkeängel lämnar oss…

Sportbladets Markus Wulcan rapporterar precis följande:

”Jakob Johansson har definitivt bestämt sig för att lämna IFK Göteborg. Mats Gren är meddelad.”

Väntat, men likaväl tungt för varje blåvit människa.

Jakob Johansson i våra hjärtan – för alltid!

 

 

 

Spåren genom de tre sista åren har långt ifrån svalnat. Många är de tecken som till slut leder fram till dagens beslut – Att IFK Göteborg bryter rådande kontrakt med tränare Mikael Stahre.

Ibland går det fort. Ibland går det oerhört fort. Och ibland går det som idag. I ljusets hastighet. Från total tystnad till tufft besked under morgonen. Inställd träning till följd av taget beslut. Chock bland spelare och personal på Kamratgården – till blixt-arrangerad presskonferens på Oleareys. Allt inom loppet av fyra till fem timmar. Inte ens den samlade media-eliten hänger helt med i svängarna. Mer mumlande än efter dagens möte med avgående tränare Mikael Stahre har väl aldrig tidigare hörts vid ett och samma tillfälle.

Oerhört. Omtumlande. Förhastat. Osmart. Otippat. Tveksamt…

Invändningar och långsamma måndags-reaktioner finns det gott om i samband med- och efter att IFK Göteborg bestämt sig för att publicera ett pressmeddelande – om att klubben bryter med tränare Mikael Stahre. Inget har läckt ut från Kamratgården. Inte den här gången. Om det råder inget som helst tvivel. Det är som sagt bara att ta sig en titt på den hop av journalister, fotografer och TV-folk som samlats vid lunchtid på Oleareys övervåning mitt på Avenyn i Göteborg. Ingen verkar vara vaken. Förutom huvudpersonen själv.

Frågan är väl egentligen bara när känslorna hinner ikapp? Odds från betting-bolag pryder Internet redan några timmar efter att Stahre, en sista gång – kör sitt eget race för publik och experter. Det är i vanlig ordning en samlad coach som möter upp bland bord och bardiskar. Framställt dricka och kaffe. Kakor där till. På ytan en lugn tillställning. Koncentrerat och sakligt framställt, men under ytan… Huvudet på Mikael Stahre åker oavbrutet från sida till sida. Ny ställning letas upp i den högs stolen placerad mitt i rummet. Det åker då och då ut en lång arm. Det pekas, det skojas…

Men i takt med att fotoblixtarna avtar och folk lämnar lokalen syns en liten, aningens hängig man ståendes i ett enskilt samtal med en reporter. Det är inte lång tid som förflutit från: fullt fokus till uppbrott. Folk på väg ut för en snabb lunch. Inte ens kaffe och kakor går åt. Det är i ljuset av allt detta och en snabbt slocknad blåvit stjärna, som tankar och pussel börjar formas. För det är inte här och nu som allt det här tar slut. Inte alls. Slutet har istället varit i annalkande och det under en längre tid. Om det råder idag inget som helst tvivel.

Mina tankar går tillbaka till en tid då IFK Göteborg sportchef Håkan Mild för första gången ordade om valet av nya tränare. Det inför en lagom grön supporterskribent, utsänd av Supporterklubben Änglarna och Alltid Blåvitt på Svenska Fans.

– Alltså, det är en jävla körar-mentalitet Micke sitter inne med. Det är precis det vi behöver nu. Någon som får igång allt omkring laget. Vi är väldigt nöjda med vårt val.

Så var det. Tiden efter Jonas Olsson, tidigare även Stefan Rehn, var på rejäl upphällning. Ingenting fungerade. Inget bränsle fanns kvar. Men med Mikael Stahre vid rodret skickades ny energi och därmed nytt hopp – rätt in i föreningen. Sett i backspegeln ett helt rätt beslut. Men det var då det.

Efter tre långa år och endast en titel, i form av ett Svenska Cupen-guld, är det en annan känsla som etablerat sig fast. Nog för att tiden efter sommarens- och vårens kräftgång varit positiv, men just 2014 är kantat av för många hål i marken. Våren är spelmässigt, liksom resultatmässigt i parti med de hemska åren av sjunde-platser (2010-2012). Borta är också Blåvitts stora stjärna och publikmagnet Tobias Hysén. Spelare efter spelare faller igenom. Framför allt i lagets offensiv. Daniel Sobralense, Nordin Gerzic och Robin Söder. Ingen lyckas med sin uppgift. I samma veva lämnar Håkan Mild sin post som sportchef. In kommer en ”nygammal” bekantskap i Mats Gren. Europa-äventyret som följer går rakt åt pipan, trots det rullar allt på, närmast som om ingenting har hänt. Allt det här tvingas nytillträde Gren bevittna. Han är allt annat än nöjd.

När jag träffar Mats Gren för en första lång intervju, riktad till alla blåvita supportrar, gör han klart att det inte finns några planer på att gå in och störa de tränarkontrakt som löper på. Kanske var det så då, kanske inte. Det kan likaväl ha varit tvärtom. Det är en tanke som slår mig efter dagens presskonferens är till ända. Just här visar sig något som säkerligen spelar in på dagens till synes abrupta beslut. Det ska visa sig finnas mer ändå.

 

Tre faktorer direkt avgörande för dagens beslut:

1. Kontraktsförlängning våren 2014.

Att styrelsen tillsammans med klubbdirektör Martin Kurtzwelly tar beslutet att förlänga Stahre och Edlunds kontrakt till och med 2015 är något som först landar på Håkan Milds bord. Efter Milds avgång får Gren ta över ärendet. Ett ärende som egentligen inte äger en naturlig förankring i den sportsliga avdelningen på Kamratgården. Reaktioner låter inte heller vänta på sig, för när görs egentligen en förlängning av tränarkontrakt innan ordinarie kontraktstid nått sin fulla längd? I princip aldrig. En egen reflektion landar på klubbens städ-avdelning. För hur ska annars Mats Gren som ny chef för IFK Göteborgs sportsliga avdelning annars kunna formera sitt lag? Han måste i rimlighetens namn kunna bygga ett lag utifrån den övertygelse, målsättning och vision som han själv tillsammans med gällande förening äger. Med ett tränarpar som ofrivillgt hamnat i knäet blir det till att agera med bakbundna händer. Det är långt ifrån optimalt för en ansvarig chef. De rep som fram till idag varit stadigt fastsurrade kring Mats Grens bägge handleder är nu en gång för alla uppslitna. Ett måste för framtiden? Ja, så enkelt kan det i det här fallet faktiskt vara.

2. Eget race – Akademin lämnad på undantag.

Att på nära håll, under flera år, följa ett elit-lags Akademiarbete, och efter mer än fem års tid toppa arbetet med att bidra på området till föreningens kommande jubileumsbok (ute 1 december), ger en unik inblick i ett annars mycket komplext område. Värt att notera är att Mikael Stahres bakgrund som tränare vilar på tillhörighet till ( kanske världens i omfång största u-lagsorganisation), nämligen Stockholmsklubben Brommapojkarna. I IFK Göteborg har U-lagsverksamhet och koppling mellan just A-lag/U-lag under Stahres år – successivt placerats längre och längre ifrån varandra. Det här är något jag själv noterat, fått berättat för mig, hört om gång efter annan. För egen del ser jag den här förskjutningen som tydligast just i år. När Gustav Engvall vid en match-uttagning till A-truppen under våren 2014 skickar bollen långt in i skogen, då är saken klar. Det går för långsamt. Den röda tråden i föreningens hela verksamhet är kapad.

När Gren i september tar till orda och förklarar att Akademin är än mer prioriterad framöver och att samtal med Roger Gustafsson är uppe i flera veckor, då är saken definitivt klar. Här kommer en annan inriktning att ta vid.

Frågan är varför inte Stahre anammat anslagen ton tidigare? Med tanke på Stahres gedigna bakgrund – Hur kommer det sig att Akademin inte prioriterats? Vidare, hur egentligen kommunikationen mellan sportchef och tränare varit? Har ett beslut tagits redan på tidigt stadium? Många frågor kräver oftast ännu fler svar. Tids nog ger sig säkert det mesta.

3. Träning, träning och åter träning.

När Mats Gren lägger tid på hjärtefrågor, prioriterade förbättringsområden och för IFK Göteborg konkreta krav – för att kunna vara med att slåss om de ädlaste medaljerna varje år, samt ta kliv efter kliv i de europeiska turneringarna – då är det ett specifikt område som placerar sig framför alla andra. Träningsupplägg på Kamratgården.

Den träning som dominerat under Mikael Stahres tid som tränare, har även den successivt trappats ned, både tidsmässigt och på ren sportslig nivå. Bredd har tappats. Spetsträning har saknats. Varje person som är flitig besökare på Kamratgården vet att mycket av önskade: passningsövningar, tuffa fysiska insatser på plan och nötande vid fasta situationer i stort sett lyst med sin frånvaro. Just den biten har Mats Gren noterat och det redan på ett tidigt stadium. Av svaren i Änglarnas Blått o Vitt att döma, har han inte alls varit imponerad av det han sett. Nu har Gren en ”europeisk måttstock” med sig in i det nya jobbet som IFK Göteborgs sportchef, vilket inte är speciellt konstigt. 20 år ute i Europa och en drös titlar med sig i ryggsäcken. Lägg därtill återkommande speltid i Champions-League. Mats Gren vet vad som gäller. Framför allt när det kommer till investeringsområdet nummer ett. Ett elit-lags tränings-upplägg.

När jag förhör mig om Grens syn på hur ett förändrat tränings-upplägg tas emot på Kamratgården, säger han:

– Det är alltid är svårt att komma som ny och ha nya ideér med sig. Det tar tid för folk att gå med på förändringar. Det är inget konstigt med det, men den här biten måste vi få rätsida på. Det duger inte att träna på den nivå vi gör idag. Inte om vi ska vara med där ute, något som jag i slutänden tror alla vill.

 

Nu går det naturligtvis att lägga till betydligt fler anledningar till dagens beslut… så är det alltid. Men med tre så centralt viktiga delar för IFK Göteborgs framtida resultat (nyss nämnda ovan) räcker det mer än nog för att förändring ska ta vid. Så är det i fotbollens elit-skikt, liksom i all övrig verksamhet runtom i vår värld – där mål, krav och vinnarfokus är vardag. Det vet alla som är med i svängen kring IFK Göteborg. Mikael Stahre också. Kanske framför allt han.

För är det något Stahre äger och alltid har ägt – från dag ett i Blåvitt till dagens avsked på Oleareys, så är det förmågan att hålla sig professionell till varje situation och uppgift. Det kan ingen ta ifrån honom. Inte ens en dag som den här. Låt oss hoppas att det är till nytta just nu.