”Så kan det bli ibland vetu.” – Ett historiskt reportage med i sitt slag unika bilder, berättelser och anekdoter på, om och med Blåvitts Bertil ”Bebben” Johansson   Leave a comment

När den första riktiga boken om Bebben exponeras på Bokmässan 2017, kommer mycket gamla minnen och bortglömt material upp till ytan. Överallt går snacket igång bland fotbolls-intresserade – om en av störste genom alla tider, åtminstone när det kommer till IFK Göteborg. För Bertil ”Bebben” Johansson är stor. Större än de flesta. Han berör än idag folk i hela Göteborg, liksom i hela vårt övriga land och det på ett sätt som få andra. När kollegan och blåvitt-supportern Richard Johansson visar upp bilder på jobbet, då visar dem sig passa in perfekt i sammanhanget. Bilderna vittnar om en tid som få talar om idag. En tid då matcher av vänskaplig och lustfylld karaktär nådde ända ut till öarna i Göteborgs skärgård. Stefan Thylin tar naturligtvis upp de sommarmatcher som spelades på öarna under 1980- och 1990-tal. Men bilder saknas helt. Så ligger de nu där på bordet. Helt okända för oss andra. 

Som nästan alltid i specifika sammanhang av den här arten, leder det ena till det andra och frågorna de hopas: Hur kan bilderna bäst exponeras? Får dem publiceras? Vem äger dem? Hur får vi fram skärpan bättre… ja, som sagt. Frågorna hopar sig. Sen på det, nästa steg. ”Grävet”. Vilka är det på bilderna? När togs dem? Vilket lag handlar det om? Var spelades matcherna? Vem frågar man? Vem kan bäst svara på detta… och viktigast av allt: hur kan all insamlad fakta levandegöras?

När Bertil ”Bebben” Johansson kontaktas är det en vecka kvar till jul. Han har precis varit på vårdcentralen med sin fru Solveig. Bebben lider av lågt blodtryck, även om han själv tycker att det känns precis som vanligt. Pigg, snackvänlig och full av rävar bakom öronen drar han igång. Resan han tar mig, och nu er med på, är av ett helt eget slag. För ingen kan berätta om gamla tider som Bebben. Ingen kan heller skapa dramatiska toppar som Bebben. Sen det där med den blåvita identiteten…

Oavsett vad det handlar om, så finns den där – den genuint blåvita själen. Det vackra. Det stolta och så ibland, det där skoningslöst brutala. Ingen kan som Bebben få med det blåvita i allt. Även om det nu som här, först och främst är tänkt att handla om sådant värdsligt som: Badjävlar, parhästen Fölet, öbor och gula kort. 

Det lag som under 1980- och 1990-talet besökte öarna i Göteborgs skärgård för årliga sommarmatcher hette officiellt Badgästerna. Av öborna kallades laget kort och gott för ”Badjävlarna”.

Badgästerna/Badjävlarna spelade genom åren mot en mängd olika kombinationer av ö-lag, i grunden skapade ur de bägge lagen Hönö IS och Öckerö IF. Sommarmatcherna spelades på Prästängen på Öckerö, hemmaplan för Öckerö IF och Heinövallen på Hönö, hemmaplan för Hönö IS. Det var alltid mycket folk på de där matcherna. Ett par tusen människor, minns IFK Göteborgs Bertil ”Bebben” Johansson, en av centralgestalterna i laget Badgästerna.

– Men man kände ju varandra. Visst, de försökte la vinna. Alla vill vi ju vinna. Men man tog ju inte i så man tappade andan precis. Men det var väldigt roligt, påpekar Bebben.

Samtliga sommarmatcher spelades under 1980- och 1990-talet. Bilden med Bebben, Fölet och Richard är, liksom de andra två bilderna, från 1980. Om det är samma år som Prästängen på Öckerö invigs, det ska här lämnas osagt. Richard Johansson är däremot bestämd när det gäller årtalet.

– Det var samma år som OS i Moskva gick, det är därför jag minns det så väl.

Richard gör sen vidare klart, efter viss diskussion, att bilderna är tagna på Prästängen, då Heinövallen på Hönö vid tiden för tillfället var omgiven av träd.

En annan storspelare i Badgästerna, också han från IFK Göteborg, var Bengt ”Fölet” Berndtsson. Trots bilden med de bägge giganterna tillsammans, menar Bebben att han och Fölet inte spelade i samma lag speciellt ofta.

– Laget bytte spelare hela tiden, då många spelare som kom ut till öarna kom ”från stan”. Ibland kom de inte ut och då hade vi andra gubbar som var med., säger Bebben.

Det gör inte bilderna mindre speciella.

Det gäller kanske framför allt bilden, där några av de allra största blåvita spelarna genom alla tider står tillsammans, djupt försjunkna i ett ingående samtal. Något som en liten pojke med stora ögon får möjlighet att bevittna på riktigt nära håll. I Stefan Thylins nya bok om Bebben finns inga bilder på Badgästerna med. Bilderna, som är tagna av Richard Johanssons pappa Roger Johansson, längre fram i tiden personlig rådgivare som banktjänsteman på SE-banken – för just Bertil ”Bebben” Johansson, är därför att betrakta som unika i sitt slag.

Ett antal av alla de spelare med i Badgästerna som Bebben väljer att nämna under samtalets gång, är i tur och ordning:

Bengt ”Fölet” Berndtsson född 26 januari 1933, död 4 juni 2015, var mittfältare i IFK Göteborg. När han efter 17 säsonger slutade spela hade ”Fölet” spelat 599 A-lagsmatcher för IFK Göteborg. På dessa matcher gjorde han 125 mål. Men hans styrka låg i att ta sig runt motståndarbacken och servera välriktade inlägg till lagkamraterna, oftast ”Bebben” Johansson eller Owe Ohlsson.

Göran Harry Svensson, född 11 juni 1945, mittfältare i IFK Göteborg. Harry Svensson debuterade för IFK Göteborg 1965. 1971 anslöt Svensson Djurgårdens IF.

Owe Ohlsson, född 19 augusti 1938 i Hälsö, före detta fotbollsspelare i bland annat IFK Göteborg. Han spelade på många positioner. I IFK Göteborg spelade han som forward.

Björn Ericsson, född 10 september 1942, försvararen som blev svensk mästare med IFK Göteborg 1969. Björn Ericsson var anfallare när han värvades till IFK Göteborg från Kullens BK, men kom att skolas om till mittback.

Samt två killar till från ”Kullen”. Bebben syftar här på Kullens BK, vid tiden i division 3. Till det ytterligare två spelare som Bebben minns väl: Reine Andersson från Lunden och Kent Harman målvakt i Gais. Med i Gais A-lag 1969.

Vidare berättar Bebben om flera av de spelare som tog sig ut från ”stan”, när andra inte dök upp. Inte minst gäller det ”Hesen” från Gais. Mer om honom senare.

Bebben drar här på eget bevåg den kända storyn kring ”det gula kortet” (den händelse som finns omnämnd i boken och som handlar om Bebbens enda gula kort i karriären). Han stannar till vid minnet av den förvirring som uppstod kring varför han fick det där kortet. Naturligtvis fanns det en förklaring, men den kom först efteråt, berättar Bebben.

Vid tillfället var Ingemund Bengtsson, dåvarande jordbruksminister, domare i matchen. Journalister och fotografer drev på det hela, för de ville ha något exceptionellt att lyfta fram från tillfället.

– Det var ju inte så jäkla lätt att fixa på beställning, säger Bebben.

Värt att notera: Detta var inte en vanlig sommarmatch med Badgästerna, utan det här var tillfället då Prästängen på Öckerö invigdes. Ett minst sagt publikstarkt event med stor bevakning från media. Säkert ett par tusen människor på plats, minns Bebben.

Berättelsen som sådan finns redan återgiven i Stefan Thylins bok om Bebben. Därför nämns händelsen nu ytterst med fokus på följande förklaring: varför Bebben egentligen fick det där gula kortet. Just det är nämligen tidigare inte uttalat i skrift.

– Jo, när det var en fem, sex minuter kvar av matchen slängde målvakten ut bollen och då klack det till i huvudet på mig. Upp med skjortan och så tog jag bollen i skjortan och sprang slalom mellan gubbarna, med bollen studsande i skjortan. Då blåste Ingemund Bengtsson. Sen kom han fram och visade kortet. Då fick fotografen bilder och grejer vetu.

Det går fort värre när Bebben själv slänger ut nästa fråga: Vad gjorde jag för fel? Svaret ska komma lika fort det.

– Domaren, han visste ju inte något. Jag visste det inte själv. Det blev en jäkla diskussion om det må du tro. Alltså, bollen studsade ju i skjortan och jag rörde ju inte händerna. Men här kom det, fast det visade ju sig först efteråt. Man får inte använda hjälpmedel. Det var ju skjortan i detta fall. Men då under matchen visste ju inte jävel detta.

Mer okänd för gemene man är nog den anekdot som Bebben själv väljer som avslutning på samtalet om sommarlaget Badgästerna. Berättelsen handlar om en spelare i Gais med smeknamnet ”Hesen”. En spelare som aldrig fick vara med och spela, hur mycket han än frågade.

– Han kallades för ”Hesen” för att han pratade så här (Bebben härmar hur en hes person pratar).

– Snälla, jag kan väl få vara med, sa han. Nej, nej, nej, sa vi. Det var brorsan och jag som höll i det vetu.

– Det var alltid fullt, säger Bebben och skrattar. Tills en match där det fattades folk. En del hade åkt hem. Vi var väl en tolv man. Då sa vi till honom: Nu får du hoppa in.

– Owe Ohlsson spelade center. Owe spelade mig. Hesen blev Fölets högerarm. Jag spelade snett åt Fölet. När Fölet fick bollen, rullade han den vidare till Hesen. Det stod en massa småungar just där. Kommentaren: ”Kastar ni sten eller?” fälldes.

Men det pojkarna uppfattat som ”sten” skulle visa sig vara något helt annat.

– Det var Hesens hälsena. Den hade gått rätt av. Han rörde bollen en gång, konstaterar Bebben.

– Så kan det bli ibland vetu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: