Analys dagen efter det stora raset på Parken: Shit happens änna   Leave a comment

Stahre 1

 

Nu ska inte den här ”dagen efter analysen” handla om IFK Göteborgs tränare Mikael Stahre. Åtminstone inte specifikt. Klart att en tränare har ett stort ansvar när stor förlust skrivs upp på matchkontot, men det är betydligt mer än så den här gången. Mycket mer. Sen kan jag inte låta bli att fastna vid uttalandet som Stahre ger Göteborgs-Postens reporter direkt efter att matchen är förlorad. – Shit happens.

I det läget, visst. Direkt efter supertorsk där all möjlighet till guld, även den så kallade teoretiska chansen, plötsligt är helt bortblåst. Men innebörden av ordvalet kan ändå få hänga kvar lite – för vad står egentligen ”Shit happens” för?

För en skribent är det mesta kring matcher ett ord-pusslande utan dess like, men ibland hamnar det som är önskvärt direkt på pränt och det alldeles gratis. Så igår när en blåvit kamrat inte ägde möjlighet att se matchen mellan Peking och Blåvitt. Direkt efter match plitas ett försök till lägesbeskrivning och analys ned. Ibland hamnar analysen snett, ibland som igår.

Enkel analys att göra idag: Janne manövrerar ut oss helt.
Plockar bort Vibe med sin lagkapten, som effektivt sätter stopp för passager genom mitten. Sen vårt defensiva mittfält, där avsaknad av May Mahlangu gör att vi blir statiska. Avsluten på mål, ett i varje halvlek vittnar om att just detta ligger till grund. Vi blev riktigt utmanövrerade idag. Kostsamt och väldigt typiskt 2014. Vidare kan det vara värt att notera att förutom Peking, har Mjällby och BP gjort exakt samma sak med oss.

Någonstans här ligger kanske sanningen? Lätt som alltid att i efterhand gasta om det mest uppenbara, som byten hit och dit. Men igår är det en kollektiv kollaps som tar vid och den drabbar alla på plan ögonblickligen. Notera här att det (förutom just Mahlangu) är precis samma gäng, som efter bragd efter bragd på hemmaplan och storspel i mer än fem raka matcher, bara rasar samman. Likt mot Mjällby. Som mot Brommapojkarna. Mönstret är identiskt.

Konstgräs, bortaplan och allt det där. Resa till spelplats dagen innan, något jag själv brukar hänga upp mig på – då vi i princip aldrig vinner om laget övernattat på hotell innan match. Kolla själv ska du se. Du får leta riktigt ordentligt för att hitta ens en enda liten vinst som kommit efter uppbrott i förtid från Kamratgården.

Men när det gäller gårdagens haveri på Parken ligger nog andra saker stadigare i fatet, så att säga. Bollinnehav, utebliven arbetsinsats på plan, ett tidigt mål som sätter sig i huvudet på spelarna (inte minst hos målvakt John Alvbåge). Press, stress och den där klassiska stanken av stundens allvar. När allt det här motvilligt samlas ihop och synas – del för del, då uppstår en klarare bild av förlustlaget IFK Göteborg. Ett lag med (och det ska noteras) endast fyra förluster på en hel säsong, men i gengäld en tabellmässig kryssmängd (11 matcher), där ett flertal kryss-matcher ofrånkomligt halkar in på förlustsidan.

Här någonstans hoppas jag att IFK Göteborg tar sitt avstamp, när säsongen tre matcher bort avslutas och står redo för årets omfattande analys. Det där ”måstegörat” som Mikael Stahre nu vill mota bort, åtminstone direkt efter slutsignal. Återigen, förståeligt, men hållbart? Inslag av måstegöra finns i alla yrken. Mikael Stahres värld är inget undantag. Det här är ledargruppen för den sportsliga sidan av Blåvitt, både vana och professionella nog att hantera, tro inget annat. Men att ett visst stänk av uppgivenhet följer med gårdagens uttalande och efterföljande dragning av matchen, det är tydligt.

Kunde förresten inte låta bli att följa kommande match mellan AIK och Malmö FF. Säger ingenting om matchen och dess utgång här, men att se hur AIK bjuder upp och verkligen ger allt på plan. Självklart. I det läge där laget ligger. Kämpandes för en Europaplats 2015. Precis som IFK Göteborg. Tre matcher kvar. Nio poäng som ska fördelas och fortfarande är kampen om Europaplatserna i full gång.

I det läget är det oerhört svårt att förstå vad som får matchen på Parken att forma det ansikte den ändå gör. Ett andra-placerat lag som bara surrar runt utan en vettig plan att koppla på. Det ansiktet. Vem vill se sig själv i spegeln efter en sådan förvandling?

 

Häcken väntar härnäst på Gamla Ullevi och med det följer en redan på förhand beställd toppinsats. Retroaktivt, innestående sen vinsten mot Djurågården, för så väl spelare som supportrar. Nu handlar det nämligen om något så viktigt som att: avsluta säsongen på ett värdigt sätt.

Sen för egen del är det som komma ska närmast personligt, då slutet nu närmar sig på riktigt. Några inlägg till sen är fem år av blåvit skribent-prestation över.

Shit happens.

Inte en chans. Det är inte så spelreglerna ser ut. De har de heller aldrig gjort. Det vet alla som någon gång varit en del av den här världen. Du med och jag med.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: