Homage till Pontus Farnerud – En vacker saga utan lyckligt slut   2 comments

Pontus Farnerud mot Gnaget hösten 2013Med ryggen emot. På ett sätt talande symbolik för hela situation 2013. Fredrik Aremyrs foto på Pontus Farnerud, då han med stil och klass drar en hel hög med gnagare ifrån sig… och nu är det slut.

Intervju-klippet publicerat på Kanal 1904 är för bedrövligt. IFK Göteborgs speaker Mikael Vikla tittar bort då huvudpersonen i fråga, med stockad röst och blanka ögon, stapplar sig igenom något slags försök till förklaring. Det blir bara eländigt. Nog för att bild (inte minst direkt efter match) ibland ljuger, men den här gången är det precis så illa som det ser ut. Mikael Viklas kommentar i efterhand talar för sig själv.

– Det var tungt. Mycket tungt.

I ett försök att få ned på pränt vad som just händer, eller för den delen precis tagit slut, går jag igenom hela den produktion från årets säsong på gamla Ullevi, som Änglarnas fotograf Fredrik Aremyr skapat för den här bloggen. Det tar sin tid. Att ens hitta ett endaste foto på Pontus Farnerud visar sig svårt. När säsongen väl scannats av landar hela samlingen på runt fem bilder. Det finns en anledning till detta.

Egentligen är skälen flera, men i huvudsak handlar det om en sak – att Pontus Farnerud inte spelat lika många matcher som flera andra blåvita nyckelspelare. För det är precis vad han är Farnerud – en nyckelspelare och det av Guds rang!

Året har varit oerhört kämpigt. Ett vanligt uttalande från personen i fråga den här hösten, med tappad guldstrid och allt. Men Farneruds frånvaro visar sig även på andra sätt. De bilder där han verkligen figurerar ser ut, antingen som bilden ovan, i ett arbetsmoment med ryggen emot kameran. Pontus Farnerud är nämligen en spelare som oftast figurerar och opererar i bakgrunden. Det är också en anledning till varför han sällan syns på de bilder där lagets tillsammans firar mål och vinster. Han syns mellan varven, och då oftast i periferin… leende, gåendes sakta över planen, inväntandes nästa moment. Nästa arbetspass. Nästa spelperiod.

Pontus Farnerud är ett fullblodsproffs i allt han gör. Han behöver inte vara längst fram med ansiktet i kameran – längst fram, exponerad inför publikmassorna på Gamla Ullevis läktare. Han håller sig undan. Samtidigt är han den enskilda spelare som gör störst skillnad när han väl är på plan. Den som skapar flyt i spelet, den som gör att de som senare får glänsa i sitt lyckorus, får det de behöver. Material att jobba med. Ironisk på ett sätt, respektingivande på samma gång. Stort!

Men jag ser ytterligare en anledning…

Att Pontus Farnerud oftast befinner sig i bakgrunden på målfoton, vid firande på plan – en bra bit ifrån alla action. Det är för att han inte orkar med. Kroppen är helt enkelt inte tillräckligt stark. Som det proffs han är, med den självkännedom han äger om sin egen kropp och allt annat som påverkar – skillnaden mellan att vara med och att sitta vid sidan om och bara titta på… Han vet vad ett break är värt.

En chans att pusta ut lite. En chans att få vila benen en aning. Att få koppla bort smärta och hinder. En chans att klara av skiten i att bara stå ut. Kämpa vidare, om så bara för en minut till, ett steg extra, en liten jävla sketen piss…

Nu rinner även mina ögon.

 

(Paus)

 

Jag fick faktiskt chansen att på nära håll bevittna Pontus Farnerud under träning på Kamratgården, dagen innan säsongens sista allsvenska match mot Norrköping. Säkerligen var det just därför (det slog mig först i efterhand) som Farnerud dröjde sig kvar så länge på plan. Han brukar nämligen försvinna efter att ordinarie träning är slut. Men inte i lördags. Länge och väl var han med. Med avslut mot Marcus Sandberg ståendes i mål. Rullandes boll, skojandes med en Tobias Hysén som matar skott efter skott mot mål. Ett eget skott lämnar plötsligt från vänster, det går högt över.

”Det är för dåligt”, ropar supporterhopen vid sidan om plan. Farnerud bjuder på ett leende och mumlar någonting om att det är som vanligt. För jävla dåligt. Alla skrattar högt. Kanske lite för högt hinner jag känna. Det finns en nervositet i luften. Farnerud som småsnackar. Farnerud som dröjer sig kvar. Lite vid sidan om. I bakgrunden. Där han är och hör hemma. På gott och ont.

Jag förstår varför idag.

Tack och lov att IFK Göteborg är så öppna i allt, inte minst med sina träningar. En sista närgången glimt på en av de riktigt stora i blåvit skrud. Kanske en av de största på 2000-talet. Som en återkomst av Niclas Alexandersson… Ja, nära på i alla fall.

Men nu är det slut. Det är över. Samtal om framtiden till trots. Det hjälper inte. Ingen vinner på en förlängning av det pågående lidande som alla parter om och om igen tvingas genomlida. Det är inte värdigt det här.

 

Mikael Vikla, den siste att möta Pontus Farnerud efter blåvit match, säger själv så här om mötet på plan:

– Han insåg slutet. Han har kämpat oerhört med höften och verkligen kämpat, men inser att det inte funkar mer, tror jag. Han vill säkerligen köra ett år till , men inser att det inte håller, tror jag. Familjen i Frankrike också sen i somras, så…

Dags att sätta punkt med andra ord. Gå vidare. Vända blad.

 

Tack för allt Pontus – Du är för alltid kvar i våra hjärtan!

 

 

 

2 svar till “Homage till Pontus Farnerud – En vacker saga utan lyckligt slut

Prenumerera på kommentarer via RSS.

  1. När han är hel är han en av allsvenskans allra bästa spelare!

  2. Hoppas Farnerud får läsa denna vackra text.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: