Blåvit analys – Guldstrid 2013: Its a dirty job but…   Leave a comment

Matchtröja på!

Det tar emot. Men det är ett måste. Dels av självbevarelsedrift – för att få något typ av lugn att ta vid, men också för att det ingår i en säsong för den som rapporterar om IFK Göteborg. Det är en del av verkligheten. Roligt eller inte. Sen skulle läget naturligtvis kunna vara lite mer gyllene… men nu är det som det är.


Först och främst ska understrykas att Blåvitts två senaste guldförstörande motståndare gjort det riktigt bra. Inget kan i efterhand ta ifrån Kalmar FF och Djurgårdens IF deras gedigna insatser – både på ett taktiskt och ett spelmässigt plan. De bägge lagens fokus på att stärka sin egna kort, det inför den sista avgörande delen av en säsong, som för båda lagen har varit minst sagt knackig… är helt förståelig. Lägg här till tidigare insatser där faktiskt både Kalmar FF och DIF avväpnat, och som en naturlig följd av det, bokstavligen stulit värdefulla poäng från ärkerivalen AIK. Med det färskt i minnet går det bara inte att gnälla.

Att sen en domare felar i allra sista sekund av årets viktigaste match poäng-mässigt… Vi är tyvärr allt för vana vid eländet.

Med det sagt är både motståndare och avgörande domarinsatser (eller snarare brist på) behandlade.

Dags för fokus på väsentligheter av betydligt större och viktigare art – för så här lätt kommer ingen undan. Inte efter sex tappade poäng. Inte efter att ha fallit platt och det i den mest brinnande delen av en oerhört efterlängtad och välförtjänt guldstrid.

Med risk att en gång för alla bli betraktad som ”IFK-fientlig” – det här duger inte IFK Göteborg!

Ja, jag vet…

Att i efterhand ge sig in och vända på en mängd, till synes identiskt lika ”kokor”, som bara ligger där och väntar, det är ett ytterst vanskligt företag. Mycket beroende på att de ”kokor” som här avses och som vi vanligtvis väljer att kalla för – ”faktorer” till en väl underbyggd analys, de hänger alla samman, om än på ett ytterst lösryckt sätt. Många gånger också i gigantiska tillkrånglade mönster.

Det här är med andra ord ett gung-fly och därför dömt att misslyckas. Men samtidigt, om man så önskar – en oerhört värdefull pussel-läggning, för att bättre förstå sig på det som så ofta, och på ett alltför lättvindigt sätt kallas för fotboll.

Med en mängd säsonger bakom mig som skribent, ibland riktigt nära vårt blåvita lag, både spelare och ledning. På träningar, under match och dessutom i många olika typer av intervju-situationer, har jag med tiden ”vaggats in” i ett visst klimat. Ibland snarlikt andra sociala sammanhang, ibland så långt ifrån det bara går.

Att vara del av en elit-presterande verklighet, är något som få av oss vanliga människor ens kommer i närheten av. Ännu mindre den prestations-miljö som vi känner som IFK Göteborg. Flera är de gånger när huvudtränare Mikael Stahre påpekat just det tuffa i att befinna sig i ansvarsposition för en klubb som just Blåvitt eller för den delen AIK. – Det finns många klubbar i landet, men bara ett par, tre där vinnarfokus är så stort. IFK Göteborg är en av de klubbarna.

Rent faktiskt är Blåvitt den största (åtminstone när det kommer till antal vinster av värde). Det här är en viktig ”koka” att ha med sig om någon slags förståelse ska infinna sig, om vad som egentligen händer och pågår i Blåvitt just nu.

Press. Tradition. Vinnarhistoria. Krav. Elitverksamhet. Titlar. Prestation. Kapacitet. Taktik.  Konkurrens. Mediatryck.

Kniven på strupeläge så ända in i helvetet!

Just precis så. Här befinner sig IFK Göteborg. Vare sig de vill eller inte. Det påverkar en och envar i lag, ledning, liksom alla vi andra som rör oss omkring laget, nu kanske mer än någonsin annars.

Till det här ska följande listas:

Gliringar från motståndare. Kritik om spelets utförande på plan. Personangrepp. Krav på sig att vinna. Dessutom ska det göras snyggt och spelas en ”vägvinnande” fotboll (vad fan det nu är), röda och gula kort ska hållas nere, skador är plötsligt tabu och så vidare… sen på allt det här ska spelarna vara:

Avslappnade, ha flyt, äga en god portion tur och tycka att det är oerhört roligt att lira boll.

Skulle du vilja byta?

 

För att gå rakt på sak. Rätt in i getingboet så att säga. För att plocka fram den mest centrala helveteshärd som existerar. Sen snabbt kasta ned ”kokan” mitt på skärmytan och vända på den… vad tror ni visar sig?

Just det. Allt ovan. Kort och gott hela paketet av press, press och åter press.

OCH som vi nu har sett, mot KFF och DIF – pressen äter upp våra killar på plan. Jag säger på plan, för träningar spelas, stämningen i laget är god, resor genomförs, skämten haglar… precis som vanligt. Det är inte där och då det händer, utan det är på plan. Där går det käpprätt åt skogen!

Tobias Hysén, Robin Söder, Sam Larsson, till och med Pontus Farnerud, vidare Hannes Stiller, Lasse Vibe… ingen klarar av att prestera, alltså göra mål under press. Tyvärr, men så är det.

Utan att här lägga tid och vikt vid det himmelsblå lirarlaget från svenska Katalonien, så är det ändå en sak som måste sägas, för samma sak gäller nämligen Dom. Dom där! De klarar inte heller av pressen i en guldstrid. De viker ned sig när det väl gäller. Punkt.

Att vika ned sig. Ett oerhört laddat ord på elit-nivå. Ett bannlyst ord i blåvita sammanhang. Minns de välkända bilderna på en gastande, ursinnig Håkan Mild som under träning välter egen medspelare då han maskar/gnäller. Det finns inte. Inte i IFK Göteborg. Stå upp som Håkan Mild…

Men oavsett minnen, jämförelser och traditionella mönster – Blåvitt pallar inte trycket när det gäller. Inte i år. Inte med det här laget. Det fungerar fint på Gamla Ullevi av någon anledning. På hemmaplan, inför hemmapublik (till skillnad mot tidigare ska tilläggas)… men på bortaplan är det som förgjort. Gräs eller plast, domar-fadäser eller inte…

Alltså, taktiskt hembackande lag som låter Blåvitt äga bollinnehavet, lag som satsar på snabba kontringar, som utnyttjar sprickorna i nuvarande mittlås – trots fenomenala John Alvbåge i mål, en av årets vassaste ska sägas, om inte den vassaste målvakten i ligan i år… Vi straffas gång efter annan och det mycket hårt.

Det saknas någonting väsentligt i det blåvita lag som nu jagar guld. Det saknas ett flyt. Det saknas en rejäl knippa välbehövlig tur. Ett jävlaranamma, där hjärta går före hjärna. Det saknas förmåga att prestera under press. Det saknas förmåga att göra mål i hopplösa lägen.

Det saknas mål!

Nu är analysens stirrande kokor till slut nedkokade till en vidrig soppa. Illaluktande och bubblande, som oftast. Det är här nere i det infernoliknande kaos vi känner från Dantes Gudomliga komedi. Det är här allt landar till sist…

… för att sen åter börja ta form, torka till, byggas om, byggas upp. På nytt. Allt för att ännu en gång nå en blåvit himmelsk essens.

Tre matcher återstår. Varken mer eller mindre. Nio poäng ska fördelas. Det är ännu inte kört. Inte alls. Men just nu vill jag se IFK Göteborg sätta riktning mot årets avslut.

Säsongen ska nämligen avslutas och den ska avslutas snyggast möjligt!

Ett cup-guld har vi med oss. En ny plats som garanterar Europa-spel 2014 hägrar absolut. En första- eller andraplats…

Hur det än slutar – årets lag (bygge) har varit framgångsrikt. Inte rätt igenom, ibland precis tvärtom, men vid en jämförelse med åren efter 2009. Jisses. Det går inte att jämföra. Det om något vet vi alla redan allting om.

SÅ. Se nu till att avsluta det här. Ja, jag vet att flera av er Kamratgårdsbor läser det här. Ni vet att det stämmer. Att det här är vad som måste göras.

Avsluta säsong 2013 snyggt som fan!

För föreningen!

För alla supportrar!

För framtiden!

För fotbollen!

 

Sist men inte minst och viktigast av allt – för er själva!

 

Kom igen Blåveeet!

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: