Guldstrid 2013: Tabellen synas inför IFK-ÅFF – Årets första riktiga måstematch   Leave a comment

DSC_5029

Tre poäng är utan tvekan ett av de mest frekvent använda orden den senaste veckan. Antingen det handlar om att äga eller att förlora de åtråvärda poäng som omgång för omgång placeras in i den allsvenska tabellen. I IFK Göteborgs fall handlar vecka 35 om just det – tre poäng. Tre förlorade poäng på Swedbank Arena och tre tvungna poäng på söndag, då det drar ihop sig till årets första riktiga ”måstematch”.

IFK Göteborg tar emot klassiska Åtvidabergs FF på Gamla Ullevi. 90 gastkramande minuter är att vänta. Motståndet i sig skrämmer nog inte så många, men faktum är att årets allsvenska säsong för IFK Göteborg faktiskt kan ta slut mot Åtvid. Om det nu är guld klubben jagar – och det är det naturligtvis!

Sex poäng efter serieledande Malmö FF, tre poäng efter Helsingborg. På en delad tredjeplats (där endast målskillnad avgör nuvarande placering) ligger AIK och IFK Göteborg. Helgens omgång 22 (som redan i kväll drar igång, då Helsingborgs IF tar emot Brommapojkarna hemma på Olympia) är för flera lag, som just AIK och IFK Göteborg, direkt avgörande för hur höstens tabell i slutänden kommer att se ut. Sen uttalas det i vanlig ordning en hel massa floskler och halvsanningar som: En match i taget, mycket kan hända då en tredjedel av säsongen återstår, matcher är färskvara och så vidare…

Men faktum är att i ett läge av en allsvensk säsong, där en guldstrid redan sparkats igång, räcker det inte med kloka ord och uppmaning till lugn och ordning. Saker som spelprogram, formkurva och befintlig trupp styr mycket av det poängfördelnings-system som mer eller mindre på egen hand placerar berörda lag där de hör hemma. Enkelt uttryckt – det räcker med två ynka faktorer för att leda respektive guldjagande lag in i den grupp de hör hemma.

1. De lag med bäst presterande målvakter.

2. De lag med bäst presterande anfallare.

IFK Göteborg och AIK påminner vid en snabbkoll lite om varandra, då rent strukturmässigt, även om Blåvitt oftast gör något mål extra per match. Två stabila, försvars-starka lag med  offensiva nyckel-spelare som äger förmågan att avgöra när det gäller. Sen gäller det att göra det också. Därav grupp-tillhörigheten, som den ser ut just nu. Blåvitt och AIK har oerhört svårt att få bollen i mål – främst när det gäller som mest! Bara titta på Malmö mot Blåvitt senast, liksom Gnagets mållösa bottennapp mot Halmstad BK. Svart på vitt – ineffektivt!

Därför, tabell-mässigt rättvist, finner vi Helsingborgs IF och Malmö FF i motsatt grupp. Även om Helsingborg nu tenderar att svaja en aning, efter en minst sagt stark vårsäsong, så är det ändå när det gäller, som laget flyttar fram allt och grabbar åt sig tre nödvändiga poäng. Tätt efter rivalen i Malmö… i höst väntar bland annat ett skånederby. Att då ha skrapat ihop ett antal extra vinstmatcher, det är vad som krävs om ett lag ska kunna hota i omkörningsfilen, precis det Helsingborg ägnar sig åt just nu. Här blir effektivitet – när den behövs som mest, väldigt talande för den grupp som Malmö nu leder och styr. Att slå ut sina hotande toppkonkurrenter på hemmaplan, som i söndags då IFK Göteborg äntrar en slutsåld arena, det är vad som krävs om ett guld på tidigt stadium ska kunna säkras. Till skillnad mot IFK Göteborg och AIK sätter Malmö FF fullt fokus på effektivitet i avsluten. Chanserna i matchen senast är någorlunda jämnt fördelade mellan Blåvitt och Malmö. Skillnaden ligger i det enkla – Malmö gör mål på sina chanser. Blåvitt bommar. När den typen av jobb görs rätt, med rätt spelare på rätt plats, med flyt och uppåtgående form – då vinns matcher. Då säkras en tabellplacering. Då tas det i regel alltid guld till slut.

Vi i IFK Göteborg vet allt om ovanstående dragning.

Hösten 2007 och bortamatchen mot Halmstad BK. Där tre mål görs. Där offensiv lusta och självförtroende råder. Där laget känner vittring av guld. Där Blåvitts Thomas Olsson under tystnad får syna det röda kortet, det med endast 10 minuter kvar av matchen. Olsson kliver av, huvudet höjt och laget bara öser på. DEN hemresan på E6:an tror jag ingen glömmer någonsin. OCH… den ska inte heller glömmas – varken av de spelare och ledare som då var med, inte heller av oss supportrar. Vi som finns där och som alltid följer laget hela vägen in i mål.

Hösten 2009. Samma sak. Vi brakar fram utan den minsta tvekan. Ett antal oavgjorda resultat, visst… men förluster finns inte på någons läppar. Laget håller enormt hög klass, vittringen av guld följer oss alla rakt in i höstmörkret. Det är bara den där sista stunden, i den allra sista matchen, som det rinner av oss. Tanke och ängslighet knackar på dörren, kikar in och gör sig påmind. Mer behövdes inte då. En liten pust av ängslan så var allt borta i ett nafs. Tragiskt men sant.

Samma sak ser vi nu. Ängsligheten på Swedbank Arena, när allt som övertygat från start, efter ett inledande klass-mål, fullkomligt brakar samman. Rädsla, rädsla och åter rädsla.

För vad kan man fråga sig?

Enkelt. Rädsla över att förlora. Rädsla över att laget i en guldstrid inte är bättre än Malmö FF. Rädsla över att bollen inte ska gå att få in bakom Malmös stabile Dahlin. Rädsla. Huvud. Rädsla.

Den ingrediensen när fotbollen som företeelse sätter riktigt hård press, när allvar nås – den är mycket kostsam. För Blåvitts del kostade den i helgen som gick tre poäng, det i vardera riktning. Nu är det två matcher upp till Malmö FF. Redan i kväll kan Helsingborg vara i kapp och vi – då återigen med all press satt på oss själva, två vinstmatcher efter, och då långt efter, inte bara ett utan TVÅ lag. Men Helsingborg kan också få stora darren och drabbas av den så lömska rädslan. När den hälsar på, utan förvarning, efter att en lätt och given inledning fått alla att slappna av, om så bara för en endaste liten sekund. Det kan räcka. Sen kan ju även Malmö få påhälsning i helgen, inte sant?

Ingenting är över. Ännu mindre kört. Lite tur behövs om det ska räcka ända fram till den gyllene pallen. Det vet både vi och övriga lag som vi nu slår följe med. Men med enbart tur, nej då får vi sänka ambitionerna rejält och rikta in oss på föreningens aningens torra men sakliga målsättning för året – att nå topp tre.

Vem som nu vill det?

Fullt ös framåt, utan att bromsa det minsta. 90 minuter av hårda hammarslag. Det är vad jag förväntar mig att få se på Gamla Ullevi och det redan nu på söndag, när Blåvitt tar emot Åtvidabergs FF.

Ytterligare ett lag i raden med uppenbara svårigheter att få in bollen i mål. Ett lag som saknar nödvändig beslutsamhet och vad mina ögon den senaste tiden kunnat se – den självklara förmågan.  ”Åtvid” ligger i mittenträsket och har nog parkerat sig där för i år, precis på samma sätt som 2012. Samma antal poäng, samma fördelning av vinster, förluster och oavgjorda resultat. Ett lag som börjat säsongen väl, för att senare tappa både nyckelspelare och kraft.

Det talar för IFK Göteborg och tre nya – livsviktiga poäng.

Framåt Kamrater Framåt!

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: