Analys av IFK Göteborgs försvarspel efter svidande förlust mot AIK   Leave a comment

wpid-DSC_3802.JPG

Långt, långt ifrån killar… Foto: Fredrik Aremyr

Det är inte helt lätt att så här dagen efter säsongens första förlust se klart på orsakerna till varför den blåvita maskinen aldrig ens startar. Varför det haveri uppstår som andra halvlek mellan hemmalaget AIK och gästande IFK Göteborg ändå i grunden handlar om, den där speciella måndagskvällen som vi väl aldrig någonsin kommer att glömma.

Haveri med stort H.

Trots svårigheter och bristande känsla av distans till gårdagens förlustmatch, går det redan nu att slå ned på en avgörande faktor som gör att maskineriet inte fungerar. Häng med!

Det som först och främst skiljde gårdagens match mot tidigare blåvita insatser under 2013 (förutom att IFK Göteborg var gravt tagna av stundens allvar då målvakt Ivan Turina av AIK fick sin stora hyllning), det är följande:

Den ointagliga ”förvarsbox” centralt som skapats av Mattias Bjärsmyr-Kjetil Waehler-Jakob Johansson-Philip Haglund, den fanns inte igår.

Den fanns inte i början av matchen, den fanns inte i slutet. Jag frågar mig själv nu, som under hela matchen – Varför inte då?

En förändring går tidigt att se i hur AIK flyttar boll direkt från backlinje rakt upp till forward. Avsaknaden av ett vasst innermittfält, kanske på grund av avstängningar av centrala spelare, bidrar säkerligen till att bollen skickas rakt in i den yta som Johansson-Haglund tidigare så effektivt stängt igen. Det redan där. Om spelare trots allt sluppit igenom första skyddsmur, har framför allt Kjetil Waehler varit där och det snabbt. I den ytan har han sen effektivt stött bort boll, det under stark press på motståndaren.

Igår saknades både försvarsbox, dubbel skyddsmur, samt hård offensiv press. Hur kommer det sig?

Frågan jag ställer mig idag är om Philip Haglund låg rätt i position, just vid de tillfällen AIK ställde om? Det såg nämligen inte ut som det. Jakob Johansson fick många gånger lite väl mycket att göra, något som oftast är ett tecken på att fördelning av arbetsuppgifter, utifrån position och markering, slås ur spel eller ännu värre ”bara försvinner”.

När det blåvita laget sen även i allt annat faller samman, då de fastnar i sitt kantspel och då press framåt inte existerar, annat än i ett lamt försök till slutforcering, det då allt redan är förlorat… lägg därtill ett Blåvitt som låter AIK äga boll, backar hem, drar ned på tempot.

Plötsligt blir mängder av faktorer synliga. Nej, det blir bara för mycket. För mycket för att bräcka, ens stanna upp ett ångande AIK, som i sin tur spelar på för allt vad tygen håller.

Ska några slutsatser och lärdomar ändå dras av uppträdandet under gårdagens hemska match då är det följande:

Vårt försvar är vår styrka, men som synes också vår potentiella svaghet. Att frångå inkörd modell och tillåta förändringar, förhoppningar om möjliga offensiva lösningar… det gör sig inte. Inte än. Inte mot AIK på Friends Arena. Inte en dag som måndagen 6 maj.

På lördag vill jag därför se ett IFK Göteborg som återgår till försvarsplan A. Som styr och ställer spelet på Gamla Ullevi. Som i högt tempo pressar sönder motståndaren Halmstad BK (inklusive den förlorade sonen Stefan Selakovic).

Väl mött och upp till bevis Blåvitt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: