Blåvit förlustkrönika: Om ett lag ”going nowhere”   Leave a comment

image

Joggande spelare som värmer… Väldigt talande för en match som bara tuggar på, utan riktning, utan resultat.

IFK Göteborgs mittback Mattias Bjärsmyr summerar utan omsvep lagets insats på Twitter. Han kan knappt ha hunnit duscha innan erkännandet delges alla supportrar.

” Så jävla surt…lamt är ordet för idag…vi bjuder inte till tillräckligt”

Ärligt och rakt. Inga bortförklaringar. Inga projektioner. Inget snack.

För det är verkligen som återkomsten ”Bjärs” säger. Blåvitt är för stunden inte att känna igen, eller rättare sagt – laget är tillbaka i gamla synder igen. Om nu något med en livslängd på en knapp säsong kan kallas gammalt? Jag vet inte.

Det är tungt att se säsongen och tabellen (för jag vet inte vilken gång i ordningen) hastigt stanna upp. Nu är det liksom slut… på allt. Inte ens en femteplats, inte ens en högre placering än någonting som är ännu sämre, är möjligt att nå i år… precis likadant som med de två säsongerna innan…

Sjua. Vi är på väg dit. Igen. För tredje året i rad. Efter att året innan fallit på målsnöret, förlorat guldet, dessutom mot samma blåvitdödare som nu.

På väg mot arenan korsas min väg av ett konstgjort rått-spår, skapat av stadens? polismakt. Jag och många supportrar med mig, tvingas stå, se och lyssna på den skränande svartklädda hop som äger vår stads gator, om än för en kort stund. Ramsor med syfte att påminna om förnedring, förlust och nederlag. På vår arena. I vår stad.

Det retar mig ordentligt att den skränande hopen också får rätt till slut. Att de är det bättre laget på plan, är laget som lyckas med överrumplande planbyte, då som nu… De får våra blåvita krigare ur balans. De får oss att backa hem, sjunka ned, gå ned, vika ned… oss.

De bestjäl oss på det som nu behövs för att något så när rädda den här fruktansvärda säsongen – att få avsluta säsongen med vinst, mot de lag som dyker upp på Gamla Ullevi. Att i slutet av säsongen få avrunda med känslan av att få stå rakryggad – med hedern i behåll.

Hedern i behåll!

Men det är inte längre möjligt. Vi förlorar och det på lägsta nivå. Ett ynka insläppt mål, i ett begynnande skede av en match, som sen inte ska förändras på 80 minuter. Att på ett så lättvindigt sätt ge bort tre poäng till en guldjagande ärkefiende, utan att göra ett enda ynka mål…

Ok, det är aldrig bra att prångla fram känslobaserade krönikor tätt inpå förlust. Jag vet. Men ibland måste ett sår få hållas öppet, få fortsätta blöda, smärta, oroa. Ibland är det enda sättet att gå vidare. Tyvärr.

På väg till bilen, direkt efter matchslut, mitt i ett större följe av blåvita stirrande zombies, finns inga tankar eller ork kvar. Allt är svart.

Det enda som slipper igenom den kompakta tystnaden på vägen mot parkeringsplatsen vid Svingeln, är mitt eget gnolande på en gammal text från ett lika gammalt band…

Theraphys ”going nowhere” går på auto-repeat. Match, sång, match, sång… säsong.

Kan något egentligen bli mer symboliskt passande, för ett lag, en höst kväll, i slutet av en säsong, saknad av ingen?

Jag tror inte det.

Postat 22/10/2012 av guldalex i Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: