När årets försäsong visade upp det norska nyförvärvets färdigheter på iskalla planer, då var det idel ljusa toner i skällan. Ett halvår senare är det ingen resonans alls kvar i ljudet. I ärlighetens namn finns det inget ljud. Det är dödstyst.

När jag i februari 2018 tar mig ett första snack med Mikael Ingebritsens språkrör, pappa Christer, så är det ett glädjefyllt samtal med siktet inställt på: framtid, det rätta valet av klubb i IFK Göteborg och den unga sonens karriär. När vi hörs två veckor innan ITromsö publicerar den artikel, där det framgår att Mikael Ingebrigtsen bryter upp från Blåvitt för att ta sig tillbaka till moderklubben Tromsö IL, då är allt, förutom Mikaels egna, ska det visa sig – starka känslor för Änglarna, som bortblåst. Upplevelsen av nederlag och besvikelse vet hos Christer Ingebrigtsen inga gränser. Han är helt tom.

– Jaa. Det merkelige er jo att Mikael skårer mest på trening av alle, og han har jo gjort det bra i de kampene han har fått spille. Egentlig blir jeg bare trist og lei av hele greia.

En sak står redan vid detta tillfälle i fokus. Mikaels uteblivna speltid. Den som inte finns i A-laget. Orsaken till varför den inte finns är pappa Christer helt på det klara med. Att det även vid detta tillfälle framgått i GT, att sonen kan vara på väg att säljas, det följer bara den logik som Christer och Mikael själva förespråkar.

– Dette overrasker egentlig ikke oss, Poya ser dessverre ikke ut til å ville benytte Mikael så dette minner mer og mer om den klassiske, at sportssjef og speider henter spiller som trener ikke vil bruke. Og hvis Poya ikke vil bruke Mikael er det bedre at han selges nå sånn at IFK kan få litt penger tilbake. Og Mikael må spille kamper for å utvikle seg videre, og for å forsvare en plass på Norge U-21.

Att det likt som för Sebastian Ohlsson under Jörgen Lenartsson, för Mikael Ingebrigtsen nu uppstått ett läge, som vanligtvis brukar kallas för att en spelare hamnar i en ”frysbox”, det är tydligt. Men samtidigt finns det andra röster kring IFK Göteborg som menar att det handlar just om det som ”Sebban” nu har fattat och anammat fullt ut. Att jobba hårt i defensiven och ändå göra det som förväntas i given position. Här har Mikael inte nått upp i standard och det sägs vara något IFK Göteborgs tränare Poya Asbaghi inte är nöjd med.

Intressant att fundera över här är: hur tydlig var kommunikationen kring det som förväntades vid värvningen av Mikael Ingebrigtsen? Pappa Christer uppger vid tillfället att tränare Asbaghi inte ens pratar med Mikael om detta.

– Vi vet ikke. Poya sier ingenting til Mikael.

När artikeln i ITromsö, två veckor senare publiceras, har IFK Göteborg så sent som dagen innan förlorat borta mot Kalmar FF. Att Mikael vid underläge (2-1) byts in i den 89:e minuten och sammanlagt får sex minuters spel bränner till rejält på hemmafronten. Att ett avslut från höger dessutom är ytterst nära att ge Blåvitt en kvittering, blir bildligt talat: ”spiken i kistan” för familjen Ingebrigtsen.

– Mikael er en alt for bra spiller til å sitte på benken uansett klubb i Sverige, og han kan ikke leve med dagens situasjon. Når Poya heller ikke synes å ville endre holdning/spillesystem så levner det små sjangser for spilletid i 2018. 

Innehållet i artikeln, att det arbetas för fullt på en återgång till Tromsö IL, bekräftas i sin tur snabbt.

– Jeg er orientert om artikkelen og kan bekrefte innholdet.

IFK Göteborg har efter diskussioner bestämt sig för att tillmötesgå Ingebrigtsens önskan: att båda parter gör bäst i att mötas och därför bryta det kontrakt som skrivits över tid. Uppgifter finns på att parterna även mötts ”på mitten” när det kommer till det ekonomiska. Nog för att chansen att sälja spelaren i fråga vidare försvinner, men i gengäld förloras inga satsade pengar på en nuvarande typ av förlikning.

Tanken på att ha möjlighet att lossa Degerfors anfallare Sargon Abraham i förtid är hos IFK Göteborg väckt och då transfer-fönstret fortfarande är öppet, blir just detta till en extra sporre för att släppa Mikael omgående.

Men likväl är det en trist historia, menar Christer. Ett misslyckande på ett sätt, men på sikt kanske också en nog så användbar erfarenhet.

– Bare trist alle veier. Mikael trivdes svært godt i Göteborg, han elsket støtten og engasjementet til Änglarna, og han ble glad når han, alt for sjelden, fikk løpe ut på Gamla Ullevi. Og det verste er, at vi vet at han ville blitt ett scoop for IFK.

Christer är här noga med att lägga tryck på – känslan för klubben IFK Göteborg och han har en hälsning från Mikael:

– Få gjerne med at Mikael hyller spillerne og miljøet innad blant disse, herunder også Gustav Hessfelt og Olle Sultan.

Som avslut på vårt samtal väljer jag att ställa en fråga som berör, inte minst den senaste tiden för Mikael. Dels för att försöka väga upp det som varit negativt i upplevelsen kring tränare Poya Asbaghi, men också för att komma åt hur Mikael själv känt det när det upplevts som mest motigt.

Christer, förutom det som står i vägen genom Poya Asbaghi. Det har ju inte flutit helt väl i U-21 heller… vad tror du det är, förutom just Poya, som gör att Mikael har svårt att prestera i den miljö som nu uppstått? Du är ändå den som känner honom bäst och den som mer än någon annan vet hur Mikael fungerar i sådana här situationer.

– Å prestere på U-21 er vanskelig hvis du ikke er 110 % motivert, og det har nok knapt Mikael vært.

 

 

När den första riktiga boken om Bebben exponeras på Bokmässan 2017, kommer mycket gamla minnen och bortglömt material upp till ytan. Överallt går snacket igång bland fotbolls-intresserade – om en av störste genom alla tider, åtminstone när det kommer till IFK Göteborg. För Bertil ”Bebben” Johansson är stor. Större än de flesta. Han berör än idag folk i hela Göteborg, liksom i hela vårt övriga land och det på ett sätt som få andra. När kollegan och blåvitt-supportern Richard Johansson visar upp bilder på jobbet, då visar dem sig passa in perfekt i sammanhanget. Bilderna vittnar om en tid som få talar om idag. En tid då matcher av vänskaplig och lustfylld karaktär nådde ända ut till öarna i Göteborgs skärgård. Stefan Thylin tar naturligtvis upp de sommarmatcher som spelades på öarna under 1980- och 1990-tal. Men bilder saknas helt. Så ligger de nu där på bordet. Helt okända för oss andra. 

Som nästan alltid i specifika sammanhang av den här arten, leder det ena till det andra och frågorna de hopas: Hur kan bilderna bäst exponeras? Får dem publiceras? Vem äger dem? Hur får vi fram skärpan bättre… ja, som sagt. Frågorna hopar sig. Sen på det, nästa steg. ”Grävet”. Vilka är det på bilderna? När togs dem? Vilket lag handlar det om? Var spelades matcherna? Vem frågar man? Vem kan bäst svara på detta… och viktigast av allt: hur kan all insamlad fakta levandegöras?

När Bertil ”Bebben” Johansson kontaktas är det en vecka kvar till jul. Han har precis varit på vårdcentralen med sin fru Solveig. Bebben lider av lågt blodtryck, även om han själv tycker att det känns precis som vanligt. Pigg, snackvänlig och full av rävar bakom öronen drar han igång. Resan han tar mig, och nu er med på, är av ett helt eget slag. För ingen kan berätta om gamla tider som Bebben. Ingen kan heller skapa dramatiska toppar som Bebben. Sen det där med den blåvita identiteten…

Oavsett vad det handlar om, så finns den där – den genuint blåvita själen. Det vackra. Det stolta och så ibland, det där skoningslöst brutala. Ingen kan som Bebben få med det blåvita i allt. Även om det nu som här, först och främst är tänkt att handla om sådant värdsligt som: Badjävlar, parhästen Fölet, öbor och gula kort. 

Det lag som under 1980- och 1990-talet besökte öarna i Göteborgs skärgård för årliga sommarmatcher hette officiellt Badgästerna. Av öborna kallades laget kort och gott för ”Badjävlarna”.

Badgästerna/Badjävlarna spelade genom åren mot en mängd olika kombinationer av ö-lag, i grunden skapade ur de bägge lagen Hönö IS och Öckerö IF. Sommarmatcherna spelades på Prästängen på Öckerö, hemmaplan för Öckerö IF och Heinövallen på Hönö, hemmaplan för Hönö IS. Det var alltid mycket folk på de där matcherna. Ett par tusen människor, minns IFK Göteborgs Bertil ”Bebben” Johansson, en av centralgestalterna i laget Badgästerna.

– Men man kände ju varandra. Visst, de försökte la vinna. Alla vill vi ju vinna. Men man tog ju inte i så man tappade andan precis. Men det var väldigt roligt, påpekar Bebben.

Samtliga sommarmatcher spelades under 1980- och 1990-talet. Bilden med Bebben, Fölet och Richard är, liksom de andra två bilderna, från 1980. Om det är samma år som Prästängen på Öckerö invigs, det ska här lämnas osagt. Richard Johansson är däremot bestämd när det gäller årtalet.

– Det var samma år som OS i Moskva gick, det är därför jag minns det så väl.

Richard gör sen vidare klart, efter viss diskussion, att bilderna är tagna på Prästängen, då Heinövallen på Hönö vid tiden för tillfället var omgiven av träd.

En annan storspelare i Badgästerna, också han från IFK Göteborg, var Bengt ”Fölet” Berndtsson. Trots bilden med de bägge giganterna tillsammans, menar Bebben att han och Fölet inte spelade i samma lag speciellt ofta.

– Laget bytte spelare hela tiden, då många spelare som kom ut till öarna kom ”från stan”. Ibland kom de inte ut och då hade vi andra gubbar som var med., säger Bebben.

Det gör inte bilderna mindre speciella.

Det gäller kanske framför allt bilden, där några av de allra största blåvita spelarna genom alla tider står tillsammans, djupt försjunkna i ett ingående samtal. Något som en liten pojke med stora ögon får möjlighet att bevittna på riktigt nära håll. I Stefan Thylins nya bok om Bebben finns inga bilder på Badgästerna med. Bilderna, som är tagna av Richard Johanssons pappa Roger Johansson, längre fram i tiden personlig rådgivare som banktjänsteman på SE-banken – för just Bertil ”Bebben” Johansson, är därför att betrakta som unika i sitt slag.

Ett antal av alla de spelare med i Badgästerna som Bebben väljer att nämna under samtalets gång, är i tur och ordning:

Bengt ”Fölet” Berndtsson född 26 januari 1933, död 4 juni 2015, var mittfältare i IFK Göteborg. När han efter 17 säsonger slutade spela hade ”Fölet” spelat 599 A-lagsmatcher för IFK Göteborg. På dessa matcher gjorde han 125 mål. Men hans styrka låg i att ta sig runt motståndarbacken och servera välriktade inlägg till lagkamraterna, oftast ”Bebben” Johansson eller Owe Ohlsson.

Göran Harry Svensson, född 11 juni 1945, mittfältare i IFK Göteborg. Harry Svensson debuterade för IFK Göteborg 1965. 1971 anslöt Svensson Djurgårdens IF.

Owe Ohlsson, född 19 augusti 1938 i Hälsö, före detta fotbollsspelare i bland annat IFK Göteborg. Han spelade på många positioner. I IFK Göteborg spelade han som forward.

Björn Ericsson, född 10 september 1942, försvararen som blev svensk mästare med IFK Göteborg 1969. Björn Ericsson var anfallare när han värvades till IFK Göteborg från Kullens BK, men kom att skolas om till mittback.

Samt två killar till från ”Kullen”. Bebben syftar här på Kullens BK, vid tiden i division 3. Till det ytterligare två spelare som Bebben minns väl: Reine Andersson från Lunden och Kent Harman målvakt i Gais. Med i Gais A-lag 1969.

Vidare berättar Bebben om flera av de spelare som tog sig ut från ”stan”, när andra inte dök upp. Inte minst gäller det ”Hesen” från Gais. Mer om honom senare.

Bebben drar här på eget bevåg den kända storyn kring ”det gula kortet” (den händelse som finns omnämnd i boken och som handlar om Bebbens enda gula kort i karriären). Han stannar till vid minnet av den förvirring som uppstod kring varför han fick det där kortet. Naturligtvis fanns det en förklaring, men den kom först efteråt, berättar Bebben.

Vid tillfället var Ingemund Bengtsson, dåvarande jordbruksminister, domare i matchen. Journalister och fotografer drev på det hela, för de ville ha något exceptionellt att lyfta fram från tillfället.

– Det var ju inte så jäkla lätt att fixa på beställning, säger Bebben.

Värt att notera: Detta var inte en vanlig sommarmatch med Badgästerna, utan det här var tillfället då Prästängen på Öckerö invigdes. Ett minst sagt publikstarkt event med stor bevakning från media. Säkert ett par tusen människor på plats, minns Bebben.

Berättelsen som sådan finns redan återgiven i Stefan Thylins bok om Bebben. Därför nämns händelsen nu ytterst med fokus på följande förklaring: varför Bebben egentligen fick det där gula kortet. Just det är nämligen tidigare inte uttalat i skrift.

– Jo, när det var en fem, sex minuter kvar av matchen slängde målvakten ut bollen och då klack det till i huvudet på mig. Upp med skjortan och så tog jag bollen i skjortan och sprang slalom mellan gubbarna, med bollen studsande i skjortan. Då blåste Ingemund Bengtsson. Sen kom han fram och visade kortet. Då fick fotografen bilder och grejer vetu.

Det går fort värre när Bebben själv slänger ut nästa fråga: Vad gjorde jag för fel? Svaret ska komma lika fort det.

– Domaren, han visste ju inte något. Jag visste det inte själv. Det blev en jäkla diskussion om det må du tro. Alltså, bollen studsade ju i skjortan och jag rörde ju inte händerna. Men här kom det, fast det visade ju sig först efteråt. Man får inte använda hjälpmedel. Det var ju skjortan i detta fall. Men då under matchen visste ju inte jävel detta.

Mer okänd för gemene man är nog den anekdot som Bebben själv väljer som avslutning på samtalet om sommarlaget Badgästerna. Berättelsen handlar om en spelare i Gais med smeknamnet ”Hesen”. En spelare som aldrig fick vara med och spela, hur mycket han än frågade.

– Han kallades för ”Hesen” för att han pratade så här (Bebben härmar hur en hes person pratar).

– Snälla, jag kan väl få vara med, sa han. Nej, nej, nej, sa vi. Det var brorsan och jag som höll i det vetu.

– Det var alltid fullt, säger Bebben och skrattar. Tills en match där det fattades folk. En del hade åkt hem. Vi var väl en tolv man. Då sa vi till honom: Nu får du hoppa in.

– Owe Ohlsson spelade center. Owe spelade mig. Hesen blev Fölets högerarm. Jag spelade snett åt Fölet. När Fölet fick bollen, rullade han den vidare till Hesen. Det stod en massa småungar just där. Kommentaren: ”Kastar ni sten eller?” fälldes.

Men det pojkarna uppfattat som ”sten” skulle visa sig vara något helt annat.

– Det var Hesens hälsena. Den hade gått rätt av. Han rörde bollen en gång, konstaterar Bebben.

– Så kan det bli ibland vetu.

Ibland blir själva idén om ett samtal inte riktigt som det först var tänkt. Inte heller samtalets väg blir alltid så som först planerats. Som när en fråga om en specifik detalj ställs till en person som inte är i första rum och den frågan exempelvis handlar om en vänsterfot och hur den på bästa sätt kan komma till sin rätt. Som den här gången, när jag på vinst och förlust tar kontakt med pappan till IFK Göteborgs norska nyförvärv Mikael Ingebrigtsen. En pappa som, ska det visa sig, har betydligt mer med sin son att göra än vad som först visat sig.

Mikael Ingebrigtsen är född och uppvuxen långt upp i den norra delen av Norge. Närmare bestämt i Tromsö. Pappa Christer däremot är sen flera år bosatt i Stavanger, en stad som i och med söndagens kontraktsskrivning tagit honom betydligt närmre sin sons destination. Något som kommer att få konsekvenser framöver. Positiva sådana.

– For min del blir det ikke noe problem. Jeg har bodd i Stavanger siden 2008 – blir nok verre for mora som bor kvar i Tromsö. Bil eller fly til Oslo – mye nærmere enn Tromsø ja, perfekt sånn sett. Vi gleder oss stort til å besøke storstuen deres.

Christer Ingebrigtsen är till vardags manager i koncernen Sparebank 1 SR-Bank i Stavanger, men på ett tidigare stadium var det sonens fotboll i Tromsö som stod i fokus. Rent praktiskt i betydligt större utsträckning än idag.

– Jeg trente Mikael fra han var 6 til 11  år, deretter ett år som oppmann for laget (en administrativ rolle for laget, planlegging reiser, kontakt med foreldre og klubb m.m.) – som 12-åring ble han så tatt opp i Elitelaget til Tromsø (U14), og senere opp på TIL2 som 14-åring. På elitelaget hadde de ansatte fast lønnede trenere, så da var min trenerjobb ferdig.

Allt ska visa sig spela in när det täta band som far och son Ingebrigtsen äger nu tydliggörs för den blåvita gemenskapen. Det som senare under vårt samtal leder oss in på frågan: hur det kom sig att valet till slut föll på IFK Göteborg.

– Vi har finsiktet IFK helt siden forrige sommer for Mikael, sammen med klubber i Holland og Danmark, og IFK toppet vår liste. Mye på grund av Gren og Poya og det arbeidet de har startet på. Tankene deres om klubb og lagbygging appellerte til oss, og deres tanker om bruken av Mikael føler vi er spot on på dette stadiet. Mikael kunne tjent større penger i Holland og Danmark, men for en 21-åring skal ikke pengene telle mest.

Här var det från början tänkt att samtalet skulle ta vid. Laddad med en enda fråga – om något som åtminstone jag saknat information om i rapporteringen sen Mikael Ingebrigtsen offentliggjorts som spelare för IFK Göteborg. Hans vänsterfot.

Christer, jag har sett att det nämns mycket om Mikaels höger-ytter position, samt hans vana att spela i en tia-position… Men jag ser väldigt lite nämnas om hans vänsterfot. För mig blir kombinationen höger-ytter och vänsterfotad spelare intressant, inte minst när det kommer till svårigheten för en mötande försvarare att täcka den yta som uppstår – om spelaren i fråga drar in i ”boxen” från högersidan, med en utpräglad vänsterfot. Vad säger du om saken, leder det till svårigheter för motståndaren på det sätt som här beskrivs?

– Jeg er enig med deg. Mikael liker å dra seg innover i banen hvis han spiller høyrekant, men fremfor alt liker han å ha mye ballkontakt og sette opp kombinasjoner i angrepsfasen. Således liker han godt å ligge tett opp mot midtspissen for å kombinere seg igjennom i midten. Han skyter dessuten godt med begge bein, og har også skåret mål i Eliteserien med hodet. Sist sesong skåret han omtrent like mange mål som høyrekant som midtspiss (center forward som dere sier).

Gott att höra. Vad mer kring Mikael är värt att lyfta, tycker du? Som exempelvis: positioner, fördelar och kvaliteter, liksom områden att jobba vidare på.

– Han treffer med pasningene sine, helt i toppen i Eliteserien sist sesong, og gjør ofte riktige og enkle valg. Han spilte i 5 ulike posisjoner for 2 ulike trene sist sesong (høyre vingback, indreløper midtbanen, høyre- og venstre kant angrep, og midtspiss). Han jobber med å bli enda råere på å gjøre ting selv, litt for snill enda. Han bør også skyte oftere fra utenfor 16-meteren siden han har en svært god venstrefot. Ett godt tips i så måte er å slippe til Mikael på frispark når läget er til høyre for midten av målet.

Och så det där med Mikaels längd som spelare. Så kort, i en liga som bokstavligen är fysiskt hård, hur tacklar han detta bäst, tror du?

– Ingen problem, han et smart og intelligent i spillet sitt, som kompenserer for manglende fysikk. Han har dessuten lagt på seg 2 kg muskler i vinter.

Lite snack om geografiska avstånd, den allsvenska säsongen och starten av Svenska Cupen tillkommer – och på det några väl valda ord om glädjen över att få se matcher på Gamla Ullevi i år, men sen är det stopp. Samtalet är över.

Och allt detta på grund av en liten undran om vad en vänsterfot på en högerytter kan betyda…

Alltså, har det här engagemanget transporterats från far till son, när det på riktigt är dags att styra kosan mot Kamratgården och Göteborg. Då kan vi få vara med om mycket lyckosamt under årets säsong. Kanske till och med tidigare än så.

Han kom till IFK Göteborg från Mossens BK. Det är över tio år sen nu. Han har varit blåvit i över halva sitt liv. Mer egen produkt än Tom Amos går knappt att hitta. I veckan signerades ett kontrakt på två år – med IFK Göteborgs A-lag. För Tom Amos är det slutet på en lång resa, genom mängder av år i Akademin och dess olika u-lag. Det är samtidigt början på något som är just en början. Det ryms mycket känslor vid ett sådant tillfälle.

Ett halvt liv. Då är inte Tom Amos 20 år än. Det fyller han i februari. Född 1998, sen tio år tillbaka med i IFK Göteborgs Akademi. Först som både utespelare och målvakt, sen vid intåg i U-16, endast målvakt. Det är en lång tid och till det en oerhörd mängd olika tillhörigheter som spelare. Tiden för uppflyttning till Blåvitts U17-lag till idag, är en period som jag har haft det stora nöjet att få följa på nära håll. Det gäller även Tom Amos. Jag har sett honom ta kliv genom U-17 till U-19, i U-21 och på träning i A-laget. Jag har fått bevittna flera års Gothia Cup-spel, Liga-spel, Ligacups-spel. Jag har även följt flera av de utlands-turneringar som Tom Amos deltagit i och genomfört mellan åren 2014-2017.

Nu är det er tur att stifta bekantskap med målvakten Tom Amos. En målvakt som precis fått sitt livs första A-lagskontrakt. Med klubben i sitt hjärta, där en stor del av livets alla vänner och minnen ryms. Den plats på jorden Tom älskar att vara på. Men innan genomgång av resan fram till idag. Det här:

Hur känns det så här efter offentliggörandet av ditt nya kontrakt för IFK Göteborg A-lag?

– Det känns otroligt skönt. Man gick och var lite orolig under hösten, om vad som skulle hända. Kontrakt eller inte. Men jag fick ett kontrakt, och kunde inte bli lyckligare. Så skönt känns det, med ett jättebra gäng.

Ja, nu har du till slut landat i den skarv som så många spelare innan dig fått känna av. Inte många får chansen, ännu färre lyckas fullt ut… vad avgjorde för din del, tror du?

– Ja du. Tyvärr får vissa inte chansen som andra. Det kan bero på helt olika saker. Jag fick la chansen för att dem trodde på mig. Man får mer och mer självförtroende efter varje träning man gör och blir mer säker. Det gäller att ha ett mål framför sig, vart man vill, men ändå inte för höga mål.

Här uppstår ett mindre resonemang om vilken betydelse pågående intresse för målvaktskollegan Pontus Dahlberg kan tänkas ha. Vidare vilka ekonomiska vinningar som finns att beakta, i och med en tänkbar försäljning av Dahlberg, samtidigt som Tom flyttas upp. Men det där blir inte riktigt klarlagt. Det blir mest till spekulationer, därför får det vänta. För Tom har naturligtvis sin bild klar över hur han ställer sig till ett läge där Pontus Dahlberg lämnar sin plats till förfogande…

Men först ut, den genomgång av Tom Amos alla år i elitdelen av IFK Göteborgs Akademi. De år som tagit honom dit han är idag. Tiden för start är årsskiftet 2013/2014 – den tidpunkt som markerar Tom Amos första elitdel, då som del av Akademins U17-lag.

Tom, jag har gått igenom dina perioder sen du kom in i U-17, med start försäsongen 2013/2014. Genom U-17, vidare till U-19, spel i U-21 och på det träning med A-laget. Innan vi går ned på en mer detaljerad nivå, där du får kommentera din framfart år för år, hur ser du idag tillbaka på den långa tid i blåvita färger som det i ditt fall ändå handlar om?

– Jag kom till Blåvitt när jag var nio, tio år gammal. Jag har alltså vart här i tio år nu. Det är en lång tid, där man fått vänner för livet och mycket skratt. Jag var både utespelare och målvakt fram till U-16. När jag kom upp i U-17 så började det på allvar, kändes det som. Sen fick man kämpa sig igenom alla dessa U-lag. Och väl ta chansen när den kom. Sedan har man haft tränare under alla år som hjälpt en, som har vart anledningen till att jag är där jag befinner mig idag.

Vid en återblick till december 2013 hittar jag dig med i rapporteringen om kommande års nya U17-trupp. Ett år som tog dig in i spel vid sidan av målvaktskollegan Pontus Johansson. Ligacups-spel i januari, då du kliver in i match. Väntar gör också utlands-turneringar, Gothia Cup-spel och en hel säsong fylld av matcher. Även en skadad tumme. Hur minns du ditt första år i Akademins elit-satsning?

– Det kändes grymt. En bra trupp med en bra tränare. Allt var nytt, men jag kände nästan varje spelare i truppen, så det blev jättebra. Jag minns att vi hade en bra stämning och kemi i laget. Det blev också mycket speltid för mig.

Du själv, Felix Von Heine och Isak Hjertén fortsatte sen tillsammans in i kommande säsong 2015. Spelade du, om än endast i perioder, även i U-19?

– Jag tror vi fortfarande spelade fullt ut i U-17 då.

Under 2015 är ni tre målvakter. Ni kör på med liga-spel, utlands-uppdrag och Gothia-cup. Hur stor nytta har målvakter av varandra när en hel säsong, fylld med mängder av matcher, ska klaras av?

– Det gäller att pusha varandra hela tiden. Nu kanske inte dem andra fick så jätte-mycket speltid under den perioden vi spelade tillsammans. Men det gäller att hålla uppe humöret och försöka hjälpa varandra hela tiden.

Där finns det verkligen en fin anda målvakter emellan. Hur viktig är den andan för dig?

– Just den andan som finns är viktig. Man måste kunna funka som ett team. Annars är det något som är fel.

2016 väntar U-19 för dig. Du flyttas upp till ett lag med en mängd starka spelare. Här finns också Pontus Dahlberg med i truppen. Beskriv säsongen som gick.

– Pontus flyttade upp till A-laget ungefär då, så vi tränade inte så jätte-mycket med varandra under 2016. Vi hade i alla fall ett grymt bra lag, men det räckte tyvärr inte i ligan. Det var en grym och lärorik säsong med en bra tränare i Thomas Olsson.

Här finns under året bland annat spelare som August Erlingmark och Pontus Dahlberg med. Spelare som du nu ännu en gång ska återförenas med. Hur ser du på det?

– Känns grymt. Jättebra fotbollsspelare och fantastiska människor. Det kommer att bli roligt och intressant.

Under året möter du som sagt Thomas Olsson som tränare. Eijlert Björkman har du fortsatt med dig efter två år i U-17. Vad har dessa båda tränare betytt för dig under din tid i U-lagen?

– Olika karaktärer, men väldigt bra tränare båda två. De har sina egna tankar om hur laget ska spela. Jag gillar dem jättemycket och är tacksam för det dem gjort för mig!

När du sen kommer in i årets säsong 2017, kanske det sista året i föreningen, samtidigt som träningar med A-laget börjar ta vid, spel i U-21 och U-19 fortsätter… vad såg du framför dig vid årets start?

– Början på året började med att jag följde med A-laget på träningsläger i Dubai. Riktigt bra start på året och på säsongen. I U-19 gjorde vi en grym säsong, tyvärr blev det inte vinst i finalen. Thomas utsåg mig till kapten efter sommaren och jag försökte leda laget så gott jag kunde.

Och just det där med A-lagsträningar genom året. I mötet med både Stefan Remner och Sven Andersson som målvaktstränare och Pontus Dahlberg och Erik Dahlin som målvaktskollegor. Vad har det klivet gett dig och din utveckling fram till idag?

– Det har gett mycket. Stefan har jag haft som tränare sen jag kom till Blåvitt, ungefär. Sven var en jättebra tränare. Pontus och Erik är otroligt bra målvakter och oerhört schyssta. Vi kommer att vara ett bra team tillsammans, genom att pusha varandra hela tiden.

Vad mer exakt är det Pontus och Erik hjälpt dig med sen du kom in i deras gäng?

– Tips på vad jag kan göra istället. Till exempel hur man kommer upp snabbare efter att man tagit ett skott. Sedan när det inte gått bra för mig på en träning kanske, så är man lite deppig. Då finns dem där.

Hur tycker du säsongen gått för egen del, från försäsongs-läger fram till ditt nya A-lagskontrakt blev klart?

– Jag tycker det har gått bra faktiskt. Fått bra respons från tränare och spelare. I ligan gick det bra också. Sedan blev jag ju även utnämnd som kapten, så det visar ju också något positivt.

Absolut. Vinst i U19-ligans semi-final borta på Grimsta IP mot Brommapojkarna, med ett blåvitt publikstöd utöver det vanliga. Som målvakt och kapten, hur högt rankar du den matchen för egen del?

– Det var en grym stämning. Riktigt mäktigt. Kul att vi hade lite supportar med oss. Välförtjänt vinst då vi hade hela matchen. Det var den bästa matchen under året och vi vann. BP skapade nästan ingenting.

Därmed är vi framme där vi började. Finalen mot Elfsborg blev ett fall, sen gruppspels-matcher i Ligacupen och där är vi nu. Hur nådde IFK Göteborg och du fram till ditt nya tvåårs-kontrakt?

– Jag tror det viktigaste i ett sådant här läge är att tro på sig själv. Sätta ett mål i taget. Sen är det fan bara att köra. Våga göra misstag. Där är vi nu.

Här slutar genomgången av Tom Amos tid i Akademins elit-satsning. En tid som är mindre än hälften av den sammanlagda tid, liksom det arbete och slit, som lagts ned från start. Med ett rykande färskt kontrakt i hand och självförtroendet på topp, så är det som Tom själv säger ”fan bara att köra”. Och det nya börjar snart. Bokstavligen!

1 januari börjar ditt kontrakt gälla, sen väntar träningsläger i Spanien och matcher på det. Hur ser du på allt detta, nu när du vet att du kommer att vara med från start 2018?

– Det känns verkligen jättebra. Detta är bara början. Det kommer att bli extremt roligt och lärorikt. Ja, det kommer att bli super.

En hel del undrar vilka dina egenskaper som målvakt är. Vad har du med dig idag och vad behöver du förbättra?

– Jag är väl ganska säker med fötterna, men dem måste också förbättras. Jag måste våga lite mer. Jag behöver definitivt bli större. Så jag får jobba på fysiken. Annars är jag en lugn målvakt.

Lugn, säger du… även under stress, i ett pressat underläge på ett välfyllt Gamla Ullevi, där publiken börjar tappa humöret?

– När det väl kommer till det läget på Gamla Ullevi, så får vi se. Jag är en lugn målvakt, så det är upp till bevis.

Sen var det ju det där med Pontus… Om han lämnar framöver, exempelvis i sommar och du får chansen att kliva in där och möta den stora blåvita hemmapubliken, tar du chansen?

– Om jag får chansen, så tar jag den!

 

När IFK Göteborgs Billy Nordström säger tack och hej är det bara några timmar kvar till det är dags att genomföra den första resan till Varberg. I morgon startar försäsongen med Varbergs Bois. Den klubb som Billy Nordström är utlånad till och som kommer att vara adress året ut, som det ser ut idag. Klart är att ett nytt kontrakt nu löper på med IFK Göteborg. Två år, med option på ytterligare ett är det som gäller. Ett kontrakt som både Billy Nordström, IFK Göteborg och ansvarig agentfirma finner högst tillfredsställande. Det enda som egentligen stör Billy Nordström en aning, är att Göteborgs-Posten inte fått fram det som för honom är centralt.

– Det här känns som en riktigt bra lösning. Tyvärr verkar det inte som att GP riktigt fick med att jag ganska tydligt uttryckte tacksamhet för Varbergs BoIS och att jag ser väldigt mycket fram emot säsongen med dem. Tryck gärna till dem lite, tack.

Inga problem. Du, när jag synar laget Varbergs Bois ser jag att du kommer att köra ihop med Erik Lund, Blåvitts gamle backräv. Din spelarvän Muhammed Dizdar har lämnat, men du känner väl även tränaren väl, Jörgen Wålemark?

– Det stämmer. Jag hade ju Jens Wålemark, Jörgens bror, i ett halvår när jag spelade i IFK Göteborgs U-lag. Andra halvåret innan jag gick upp i U-19 hade jag Eijlert Björkman. Så var det.

Jörgen Wålemark blir nu din tränare och sportchef i Varbergs Bois. Han ger dig ett riktigt fint omdöme på klubbens hemsida. Har du sett det?

– Nej, men han sa säkert inga dumma saker. Jörgen är väldigt trevlig och jag ser väldigt mycket fram emot att få imponera på honom.

Nej, inga dumma saker här inte. Tvärtom.

– Bra det!

Vad har du själv satt upp för mål inför säsongen med Varberg Bois?

– Förhoppningsvis som minst att matcha deras topp-fem placeringar de senaste två åren. Jag hoppas även att jag kan bidra med mitt spel.

Vad är det i ditt spel som du tror kan bidra till laget?

– Att visa upp mina offensiva kvalitéer och bidra offensivt. Nu får jag även en ypperlig chans att förbättra defensiven och ta ytterligare steg.

Kommer du att ta dig till Varberg genom att börja pendla eller flyttar du ned?

– Börjar med att pendla, se lite hur det känns.

Och träna med laget kommer du att göra inom kort?

– I morgon.

Om IFK skulle ha behov av dig och vilja få hem dig tidigare, finns den möjligheten, eller är den här säsongen helt vigd för Varbergs räkning?

– Det finns en slags lösning att använda, utan att gå in i detaljer.

Gott att höra. Måste säga att det ska bli väldigt intressant att följa din utveckling under säsongen.

– Ska bli skönt att få lira lite på heltid så att säga.

Önskar dig lycka till Billy. Bara kör på nu!

– Yes, vi kör på detta. Svinga lite mot GP åt mig, tack.

Fixat!

 

 

 

När vi hörs framträder snabbt intensiv barnnärvaro och det genom respektive telefonlur. Från ett håll ett envetet hostande, från det andra ett återkommande tjutande. Ingen reagerar, trots att klockan börjar dra sig mot läggdags för samtliga små. Det är som det är. Småbarnsfamiljelivet har idag en given plats i Gustav Hessfelts liv. Dagen innan avfärd till Azerbajdzjan, snacket får ändå plats. Det blåvita snacket. För det är en viktig match som står för dörren. Kanske bland det viktigaste som hänt under Hessfelts tid på Kamratgården. Åtminstone som anställd koordinator.

Det är på grund av dessa omständigheter en högst intensiv och fullständigt fullspäckad halvtimme som utspelar sig. För att det som sker och händer – här och nu, placeras in i rätt sammanhang. Att det som händer i och med avgörande match i play-off, med ett annalkande gruppspel i Europa League, förstås ur ett förenings-vänligt perspektiv. Det är enligt huvudpersonen för kvällen oerhört viktigt. Ett perspektiv där det ekonomiska är med, men automatiskt inte är prio ett. Ett önskvärt sammanhang där det som är bäst för föreningen IFK Göteborg får råda, det är vad som den här gången ytterst ger upphov till att Gustav Hessfelt tar bladet från munnen och talar rätt ur sitt blåvita hjärta.

Om vi börjar i rätt ände. Vad är ditt uppdrag för IFK Göteborg?

Mitt huvuduppdrag är att hjälpa spelarna och ledarna med allt det som inte har med fotboll att göra. Framför allt att se till att allt runtomkring fotbollen fungerar. Det kan vara allt ifrån att fixa lägenheter till att ordna personnummer för nyanlända spelare. Som nu när Scott Jamieson anlände. Det visade sig att han var brittisk medborgare och genast blev allt mycket enklare… Alltså, det gäller att kunna allt omkring de här bitarna. Lagar, visumregler, arbetstillstånd. Som när killarna från Ghana kom hit (Kasim Prosper och Sabah Lawson). Ska de arbeta här, eller vad är det som gäller? Beroende på hur ett ärende som deras behandlas, kan saker och ting till slut lösas på ett vettigt sätt. Här är det Migrationsverkets regler som gäller. Sådant ägnar jag tid åt att ta reda på. Det gäller att lösa saker. Det tar ett antal år att skaffa sig den kunskap som krävs för att klara den typen av uppgifter. Nu arbetar jag heltid för IFK Göteborg och har gjort så de senaste åtta åren.

Utöver det du nämner, finns det ytterligare uppgifter knutet till ditt uppdrag?

Ja, jag har även hand om IT- och telefonifrågorna på Kamratgården. Framför allt gällde det i samband med byggandet av den nya Kamratgården. Både bygget i sig, men också det som den sportsliga avdelningen skulle ha installerat hos sig. Barackerna som användes i samband med bygget av nya Kamratgården. Det var mycket av det som installerades då som jag hade koll på. Sen allt som är på Kamratgården, som planskötsel, gräsplaner och det som har med fastigheten att göra. Mycket av det har jag hand om idag.

Förr satt olika personer till höger och vänster och gjorde mycket av det du idag gör på egen hand. När ditt uppdrag som koordinator först preciserades för åtta år sen, hur kom det till egentligen?

Det var Håkan Milds idé helt och hållet. Håkan var den som hade varit ute i världen och sett hur det fungerade. Jag antar att han såg att det var dags för Blåvitt att ha någon som löste det här. Det tar ganska mycket tid att hantera den här typen av uppgifter. Håkan ville lägga tid på att köpa och sälja spelare, och se till att laget fungerade så bra som möjligt.

Som nu när jag jobbar ihop med Mats Gren. Det var väldigt bra att jobba under Håkan och det är väldigt bra att jobba under Mats, men de är två helt olika personer. Bägge två har samma driv, att vilja göra IFK Göteborg bättre hela tiden. De har samma erfarenheter och syn på det, men under Mats har jag fått ännu mer ansvar och insyn i olika frågor. Han har gett mig ännu mer ansvar när det gäller saker och ting som ska ske, både när det gäller truppen och saker kring Kamratgården. Jag känner själv att det är ett enormt spännande arbete på Kamratgården just nu. Vi jobbar jävligt hårt allihop, det ska faktiskt sägas. Nu när Mats gick in som klubbdirektör och sportchef… vi jobbar nog hårdast någonsin idag. Vi har tappat tre personer ur organisationen och vi har ont om pengar. Då måste vi lösa det genom att använda andra resurser.

Sen… vi behöver mer pengar för att kunna göra mer saker och allt det där… men en sak som är väldigt viktig att förstå är att vi måste hamna i en situation där vi har koll på vår driftskostnad. Där den går runt utan spelarförsäljningar och extra ordinära insatser.

Det här är oerhört viktigt. Som när det gäller vår scouting. Vi tar in spelare som inte för dyra, men som ändå håller bra standard, så vi kan hålla oss ute i Europa. Här vill jag poängtera hur imponerad jag är av det arbete som Olle Sultan och Mats Gren gör. Hur duktiga de är när det gäller vår scouting. Spelare som kan fungera hos oss och som också kan ge en bra peng tillbaka till oss om de går vidare. Vi kommer aldrig ifrån att det kostar pengar det här, men vi behöver inte ta i så vi kräks. Det gäller istället, som nu, att hitta en rimlig nivå på saker och ting.

Innan vi styr in på det som väntar, med resan till Azerbajdzjan och den viktiga matchen mot Qarabag. Många har säkert sett inslaget i ”Appen” Blåvitt Inifrån som du gjorde med Mats Gren om just det du är inne på, nämligen scouting. Ett inslag som du anser är väldigt viktigt att ta del. Vad var det Mats Gren sa som är så viktigt?

Saker och ting sker inte av en slump. Det är inte så det fungerar. Om folk skulle se hur hårt Mats Gren och Olle Sultan jobbar med just de här frågorna. Olle är nästan… alltså, inte ens jag skulle klara av att se så mycket fotboll och samtidigt ha sådan koll på allt. Nummer ett här är bakgrundsarbetet. Det som gör att det längre fram blir till en värvning. Det är ingen slump om det i slutänden blir en värvning.

Nummer två är den öppenhet som Mats Gren visar om hur vi gör. Hur hans kontaktnät är runt omkring. Hur hämtar man hit en spelare från Australien? Alltså, det är ju rätt snyggt gjort, måste jag säga. Det blir jag lite imponerad av och det är något jag tycker att det ska spridas ljus över. Helt enkelt ge Mats Gren cred för det arbete han gör och det sätt som han och Olle Sultan jobbar på. Det jag vill belysa med inslagen i Blåvitt Inifrån är hur hårt vi alla jobbar. Säkerhet, ekonomi, Akademi… alla jobbar för att det här ska bli så bra som det bara går. Det reportaget med Mats symboliserar väldigt väl det som jag tycker är bra på Kamratgården. Det är sådant jag vill förmedla. Saker som det kanske inte alltid pratas så mycket om.

IFK Göteborg är nu väldigt nära att ta klivet till det som ännu inte skett under 2000-talet, nämligen att ta sig in i ett europeiskt gruppspel. Du åker med till Baku i Azerbajdzjan, och då ska sägas att du inte är den som vanligtvis jobbar på bortaresor. Hur kommer det sig att du åker med den här gången?

Det finns egentligen två svar på den frågan. För det första: Vi måste hjälpas åt. Jag hjälper vår materialförvaltare Rolf Gustavsson. Jag blir assisterande för honom under resan. Så jobbar vi även under hemmamatcherna. För det andra: Jag ska försöka filma och köra lite reportage av olika art. Filma publik, som när vi var i Finland. Klacken var het fantastisk. Finns det en möjlighet för det även i Baku ska jag nog försöka filma där också. Försöka filma från ett annat håll än det som TV visar. För det finns en annan sida som är oerhört intressant. Supportrarna och deras engagemang.

Och så det som händer bakom kulisserna. Det som görs, men kanske inte alltid syns. Som jag förstod saken, direkt efter att det stod klart att IFK Göteborg var redo för play-off, redan på båten till Sverige satte ni er ned och började jobba med visumansökningar – alla de delar som följer med det här mycket specifika resmålet som ni nu står inför. Hur kommer det sig att ni agerar på ett sådant sätt?

I det läget vet vi om att vi kommer att få ett lag från Azerbajdzjan. Det är inte lätt att veta redan då vad det är som gäller. I det läget blir det en mängd personer som börjar ta kontakt med olika myndigheter och instanser i Azerbajdzjan. Vi har fått oerhört mycket hjälp av Chargé d Affairs på Svenska ambassaden i Baku. Det är en liten ambassad, men de har hjälpt oss oerhört mycket. Hur vi ska chartra ett flygplan. Hur stort ska det vara? Kan vi få hjälp att lösa saker för våra supportrar? Det blir en hel del att ta tag i. Det blir att säga ja till vissa saker och nej till andra. Vi vet om att det är ett oerhört arbete och vi får inte glömma att vi är i mitten av en säsong. Killarna har ju kört två matcher i veckan i sju veckor. Det är ett oerhört högt tempo som fotbollspelare. Det gäller att vi löser alla bitar så smärtfritt som möjligt. Det är någon slags ”Grand finale” vi är ute på nu, innan det blir tolv dagars ledighet inför matchen mot Malmö FF borta. Jag vet ju att spelarna vill göra sitt yttersta för att göra morgondagen till en glädjens dag och det ska vi förhoppningsvis ha med oss hem när vi möter Helsingborg på söndag.

Verkligheten av idag, med andra ord?

Alltså, fotbollslivet är upp och det är ned, vilket innebär att vi alltid måste vara på tårna. Men det är som vi sa på jobbet nyligen. De flesta var lediga i maj och i juni, men nu när det är juli och är augusti, då har alla jobbat, när man egentligen skulle vara ledig. Men det är så det fungerar och det vet alla om. Allt detta bara för att vi ska lyckas.

Och där står ni nu. Truppen är uttagen, alla är med utav de som är tillgängliga och nu ska ni ned. Är allt klart för avfärd till Baku?

För vår del är allt klart. Vi har haft en visumansökan som hänger kvar för en reporter från Aftonbladet som ska med (nu löst), men annars är allt klart. Sådant försöker vi lösa in i det sista, så att alla de som vill vara med ska kunna förmedla bilden av vår vistelse hem till Sverige. Förberedelserna har varit ganska noggranna. Allt är rekat och klart. Det känns bra, tycker jag.

Ni åker i ett chartrat flygplan. Fyra till fem timmars resa. När ni kommer ned ska det vara träningspass med mera. Hur ser upplägget ut för er väl på plats i Baku?

Först ska vi checka in, sen blir det lite mellanmål. Vi tränar mellan klockan 20-21 (18-19 svensk tid) på arenan. Sen blir det vila. Dagen därpå är det förberedelser i olika former. Sen är det match klockan 20.30 (18.30 svensk tid).

Du som kan det blåvita gänget väldigt väl. Stämning, läget i truppen, laddning… Vad ser du framför dig?

Jag har en väldigt skön känsla. Det är på samma nivå som inför matchen i Helsingfors. Jag tror att killarna ser fram emot den här matchen. Det är ett väldigt bra lag vi möter, man får inte glömma av det. Fotbollsvärlden har blivit väldigt liten, eller stor… Jag vet inte vilket ord jag ska använda mig av här, ha ha. Det spelar ingen roll om du möter ett lag från Azerbajdzjan, Belgien eller Litauen… oavsett, nog kan de spela fotboll. Alltså, fotbollen har blivit väldigt global. Se de första tio minuterna mot Qarabag. Vi fick knappt låna bollen, men samtidigt skapade de väl inte så där mycket. Jag hoppas och tror att vi får en liknande matchbild den här gången. Sen vet vi att det kan vara 30-35 grader varmt. Kanske 30 000 hemmasupportrar, vilket de normalt brukar ha på sina matcher. Det är klart. Det blir en holmgång. Samtidigt ska man veta om att de hade jämna matcher mot Victoria Plzen, som är ett bra lag, men vi är också så bra.

Det är lätt att prata om motståndarna och deras styrkor, men samtidigt har vi spelat bra borta. Det här blir vårt prov. Lyckas vi med det blir det en rolig Kamratgårdsdag på lördag, som du skrev på Twitter, ha ha.

Men samtidigt, återigen… Efter matchen i Baku har vi rehab-träning, sen är det hemresa och match på söndag igen. Den matchen på söndag blir så jävla viktig för oss, det kan jag säga. Alltså, matchen mot Qarabag hemma. Vi vinner med 1-0. Omklädningsrummet efteråt, man kan tro att det är världens fest därinne. Det blir det aldrig. Killarna var trötta och så, visst… men det här är halvlek. Vi är inte där än. Det finns ingenting att jubla över förrän vi tar oss till Europa League. Det finns inte heller något att jubla över förrän vi har tagit det där SM-guldet. Man kan vara nöjd med en säsong, tycka att det var ok att komma tvåa eller trea, men det gäller att vinna. Alltid. Det spelar ingen roll vad det handlar om.

Slutligen, vad ser du som avgörande om det ska kunna gå vägen det här?

Om alla spelarna, när domarens pipa ljuder i 93e minuten, hållit sig till Jörgen Lennartssons matchplan, då tror jag det kan gå vägen. Börjar någon att gå utanför uppsatt matchplan och göra saker på egen hand, då tror jag inte att vi fixar detta. Vi måste göra det som i förväg är bestämt att vi ska göra. Något annat finns inte. Vi har kapaciteten att klara av detta, det vet vi efter 1-0 hemma, det är därför vi är här nu. Görs bara allt på rätt sätt så kan det bli väldigt trevligt det här.

Stort tack och trevlig resa.

Tack. Nu kör vi.

 

Samtliga bilder togs för en tidigare intervju i  Änglarnas Blått och Vitt år 2014. Fotograf vid tillfället var Fredrik Aremyr.

 

I förra veckan skrev det före detta blåvita mittlåset Kjetil ”Bestefar” Waehler följande på sitt Twitter-konto:

”Jeg har bestemt meg at 2016 sesongen blir min siste. Ønsker å avslutte på topp og vil gjerne bli husket for akkurat dette. Jeg har hatt en lang og innholdsrik karriere, og det er godt å vite at jeg hadde vært kapabel i noen år til om nødvendig når jeg er ferdig.
Det kommer et liv etter fotballen, og forhåpentligvis kommer jeg til å gjøre noe som bringer meg tilbake til fotballen på et senere tidspunkt. Jeg håper jeg har vært et forbilde for mange yngre spillere. Med en strukturert og disiplinert fotballhverdag kan man nå langt. Jeg håper jeg inderlig kan avslutte med et cupgull og skal fortsette å yte 100% i de månedene som gjenstår.”

Den 40-årige norrmannens karriär är både lång och stabil, på många plan rejält respektingivande – inte minst gäller det perioden i blåvit dress mellan åren 2012-2014. Tre raka säsonger präglade av kvalitet, lojalitet och en stark känsla för både klubb och blåvit supporterkultur. För det är starka känslor som bubblar upp till ytan när det nu är dags att göra bokslut. En avslutande höstsäsong i norska Vålerengen, med en het jakt på norskt cupguld, sen är det slut.

När jag väl når huvudpersonen är det knappt en vecka kvar till blåvit hemma-match på Gamla Ullevi och därtill play-off till Europa League, något som Waehler själv tyvärr aldrig fick vara med om.

Men oavsett typ av närvaro, kommande uppgift för IFK Göteborg engagerar stort. Fokus under vårt samtal landar också mycket riktigt kring relevanta områden som: Tiden i Blåvitt, kommande matcher på vägen mot Europa League, synen på det blåvita supportersällskapet och det som för Waehler själv är vad livet som fotbollsspelare i grunden ändå handlar om – Att vara en god förebild.

Kjetil, nu har du i och för sig en höst kvar med Vålerengen innan du lägger skorna på hyllan, men om du tillåter dig att blicka tillbaka på din karriär, vad ser du?

Først av alt har jeg vært utrolig heldig å få mulighet til å spille på høyt nivå så lenge. Jeg har vært i fine foreninger, fått landskamper og bidratt på en positiv måte i alle klubber. Skulle gjerne ha spilt i en større klubb og vunnet flere trofeér i en periode, men det er ikke så mye jeg angrer på.

Din tid i Blåvitt. Hur värderar du den idag?

Jag hadde to supre sesonger 2013/2014, Tycker jeg fikk mye ufortjent skit i 2012, men både laget og jag viste en god moral og slo tillbaks. Följer med på IFK og hoppas jag kan få oppleva klubben i Europa League på Gamla Ullevi med alle de fantastiske fans.

Alltså, du är ju oerhört omtyckt i det blåvita supportersällskapet. Vad tror du det beror på?

Jag tror det beror på at jag har en bra attityde og vil det beste for laget og aldri gir opp.

Dina känslor för Blåvitt och lagets supportrar, både när du var aktiv i klubben och idag. Hur är de?

Det var fantastisk å spille på GU och jag sto med frysninger värje gang Poseidon ble spilt. Ingenting kan måle seg med en fullsatt Ullevi! Det å bli hyllad av supporterne der inne var fantastisk og jag drömmer meg lite tillbaks når jag ser dom sjunga nu.

Du säger själv att du hoppas att du har varit en god förebild genom åren, inte minst gentemot de som är yngre. Vad lägger du in i begreppet förebild?

At jag alltid har gitt 100 procent på trening, och i tiden innan och efter trening. Jag tror at jag har vist at så lenge man er seriøs kan man holde på lenge og at det aldri er for sent og lykkes. For mig har fotballen blitt en livsstil og det er viktig att vara nogra.

Jag har ett antal bilder från blåvita träningspass där du tar dig tid med just yngre spelare. Exempelvis Ludwig Augustinsson tiden efter hans långvariga skada. Hur yttrade sig ditt stöd till andra spelare under din tid i Blåvitt?

Ludwig var en kille jag visste ville nå langt. Det var en dröm att trena med en slik spelare och det att vara en stöd for honom da han var skadat var fantastisk.

Slutligen, något du vill hälsa IFK Göteborgs supportrar?

Dere lyfter laget framåt når det behövs, og jag hoppas jag kan åka tillbaks for att kolla på supporternes innsats på läktarna, den är magisk.

Stort tack!

Lycka till nu.

 

”Det är alltid tufft att slå igenom i ett ungdomslag, men samtidigt är det just det som är utmaningen”

Att det blåvita lånet Hjörtur Hermannsson varit med om mycket har redan framgått i följande artikel publicerad på IFK Göteborgs officiella hemsida. Att utökat utrymme skulle krävas för en vidare presentation stod tidigt klart. En överenskommelse med IFK Göteborg, om användande av extra material, slöts därför redan på tidigt stadium. Här den första delen av två, där huvudpersonen i fråga ges tillfälle att berätta sin story, om allt ifrån tiden i moderklubben Fylkir och dagens isländska fotboll, till hur det är att som provspelare kasta sig ut i Europa, för att i ett senare skede, väl på plats i den holländska storklubben PSV Eindhoven, krascha samman på grund av skador, inte bara en utan två gånger, och det inom loppet av ett enda år.

Fylkir: Det var enorma år. Det är ju min moderklubb. Platsen där jag växte upp. Det har varit fantastiska spelare i klubben genom åren, som Ragnar Sigurdsson och många andra före honom. Spelare som senare tagit sig utomlands. Jag var 15 år när jag gjorde min debut för Fylkirs A-lag. Jag spelade för A-laget en- och en halv säsong, innan jag lämnade för spel i PSV Eindhoven. Som ung spelare, bara 15, 16 år, fick jag en hel del erfarenhet av att spela i den isländska högstaligan. Under den här perioden spelade jag som inner-mittfältare. När jag var yngre spelade jag i stort sett alltid på mittfältet. I landslaget har jag däremot alltid spelat som försvarare. Jag tror att det är utifrån detta som min grund läggs som fotbollspelare. Det är härifrån mitt tänk som spelare kommer. Att alltid tänka offensivt. Om det inte är möjligt att agera framåt, säkra då bakåt. Men först då.

Fotbollen på Island idag: Precis som i Fylkir är allt nu för tiden mycket bättre kring den isländska fotbollen, om vi exempelvis jämför med när Ragnar spelade i klubben, för tio år sen. Vi har idag en del riktigt vassa tränare i den isländska ligan. Så var inte fallet när Ragnar spelade där. Snarare tvärtom.

Provspel i Europa: Jag hade kunna lämna Island och Fylkir betydligt tidigare. Jag provspelade i AC Milan. Jag var även i engelska Reading. Jag fick anbud från i princip hela världen. Men jag ville inte lämna Fylkir när jag var så ung. Jag ville gå färdigt grundskolan innan jag flyttade utomlands. Jag kände också att den miljö som jag befann mig i då, gav mig chansen att kliva in i Fylkirs A-lag. Efter det kände jag att för att kunna ta nästa steg som fotbollsspelare måste jag lämna Fylkir och Island. I slutet var jag ärligt talat lite för bra. Det var också den riktiga orsaken till att jag lämnade Fylkir. Jag fick vid tidpunkten ett antal olika anbud, bland annat från PSV Eindhoven. Vid tillfället kändes det som ett riktigt bra val. Det var ett naturligt kliv för mig, och Holland som fotbolls-nation har historiskt sett varit riktigt skickliga på att lyfta fram unga spelare. Det gäller även isländska spelare.

 

 

Jupiler League: Jag kan skatta mig lycklig som får spela i en liga som Jupiler League, eftersom vi spelar matcher precis hela tiden.

Kvaliteten på ligan. Hur är den egentligen?

Ligan i sig ska inte underskattas. Visst, den varierar i kvalitet, utifrån placering i tabellen. Nedre delen av ligans lag är kanske inte de bästa, men det är en oförutsägbar liga. Du kan vinna, likväl som förlora mot vilket lag som helst. Är man spelare i någon av ligans topp-klubbar, kan man möta spelare som har spelat runt 300 matcher. De är i slutet av sin karriär. De har spelat utomlands länge och har kommit hem igen. Det gör att det finns en del riktigt bra spelare i ligan. Det finns därtill klubbar som är riktigt stora. Klubbar med en enorm historia och med stora supporterskaror. För mig som ung spelare, liksom för alla de spelare som är i min ålder… det är ovärderlig erfarenhet, för att vara på den nivå det handlar om. Det är riktiga matcher vi talar om, inte som en liga med B-lag som har lite kul, där vinster inte spelar så stor roll.

Och allt sker i detta fotbollstokiga land.

Så är det. Holland lever och andas fotboll jämnt. I allt. Till det kommer alla tv-sända matcher, talk-shows och supportrar, även för Jupiler League.

 

Skadorna

I mars 2014 drabbas Hjörtur Hermannsson av en allvarlig skada. Det ska visa sig handla om en knäskada och på det ett brutet ligament.

Skadeperioderna i stort: Det har varit en riktigt tuff tid. Framför allt den första skadan, då jag aldrig tidigare hade varit skadad under en längre tid. Det var ett riktig test. Det fanns en mängd tecken, vilka alla visade på de fina kliv jag tog just då. Sen, som en blixt från klar himmel, blev jag skadad.

Skada nummer ett: Ska man se ironin i det som sker, så är det att jag som försvarare skadas i motståndarens box. Jag skulle inte ens vara där. Jag skulle inte vara där för att anfalla… Jag ville avsluta på volley. Jag sköt och någon sprang in i mig. Rätt in i mitt lår. Jag ramlade omkull, men låret stannade kvar i luften. Det slet sönder mitt ligament, samtidigt som flera andra skador i knäet uppstod. Det var riktigt tungt att smälta. Tur i oturen var ingenting helt krossat, utan det var mer att olika delar knäckts. Därför behövdes ingen operation efter skadetillfället. Men fem månaders rehabilitering krävdes för att bli fullt återställd.

Var genomförde du din rehabilitering?

Jag var hemma på Island under hela perioden. Det är någonting som jag vill ge PSV cred för. De skickade hem mig, så jag inte skulle behöva sitta och må dåligt över det som skett. Det var värt mycket för mig.

I augusti 2014 är Hjörtur Hermannsson helt återställd. Spel tar vid, men redan bakom nästa hörn vankas ett nytt elände. I februari 2015 är det dags igen. Den här gången är det vänster höft som klappar samman. Effekten av skadan låter inte vänta på sig. Operation och ytterligare fem månaders frånvaro blir det pris Hjörtur får betala.

Skada nummer två: Den här skadan är något som har växt fram genom åren. Plötsligt stegrar den iväg och det fort. Jag kollade läget redan under hösten 2014. Jag började genomföra ett antal övningar, men i december blev det trots det, ännu lite sämre. Efter vårt juluppehåll gick skadan ned. Jag spelade alla våra matcher i januari, liksom ett antal matcher i februari, då med ansenlig smärta i höften. Jag tog smärtstillande medel vid tillfället. Under en av de matcher som följde tog det plötsligt stopp. Det gick helt enkelt inte att ta det vidare.

Efter det gjorde vi upp en plan för hur skadan skulle hanteras. När vi gick igenom olika alternativ, såg vi att det som fanns att välja på var: några ställen i Holland, operation på Island, eller en operation i Göteborg. När den chansen dök upp var det inget snack om saken.

Operation på IFK-kliniken i Göteborg: PSV sa till mig: ska du göra den här operationen, se då till att göra den i Göteborg. Vi har förvisso kvalificerade läkare på Island, men när det gäller den här typen av operation och skada, så görs det kanske maximalt runt tio operationer på Island. På IFK-kliniken i Göteborg gör de runt 1000 operationer varje år. Bara på den kliniken. Det var därför inte mycket att tveka på. Även den här gången var PSV väldigt hjälpfulla, det ska sägas. Något jag är väldigt tacksam för idag.

 

I del nummer två berörs områden som: Första tiden i IFK Göteborg, relationen till spelare och sportchef, samt synen på blåvita supportrar. Till det följer en handfull supporterfrågor, av mer eller mindre lätthanterlig art. Precis som det ska vara.

Håkan Mild, före detta spelare och sportchef i IFK Göteborg – idag expertkommentator för Radiosporten, har under ett antal veckor bevittnat och kommenterat det svenska landslagets U21-EM.

Som spelare på mästerskapsnivå vet Håkan Mild vad som krävs. Bronsmedaljen i VM 1994, liksom deltagande i både OS 1992 och EM år 2000 skapar på flera sätt naturliga band med det unga svenska U21-lagets stora bragd i Prag.

En av alla de bitar som varit vägledande inför förra veckans mästerskapstitel, är enligt Mild förmågan att balansera arbetet med lag och spelare.

– De har jobbat hårt med sin organisation och de har insett sina styrkor och begränsningar.

Efter avslutat uppdrag som sportchef i IFK Göteborg har Håkan Mild (förutom affärsutveckling med företaget Lejonet & Björnen, samt studier på IMH Business school) erbjudits chansen att agera expertkommentator för Radiosporten. Det i sin tur har gett den unika möjligheten – att på plats i Tjeckien, följa det svenska landslaget rakt igenom hela turneringen.

– Jag har upplevt turneringen väldigt positivt. Ett team av ledare och spelare som håller ihop och tror på det man gör.

Du som varit med om det absolut största i svensk fotboll – att vinna medalj i ett världsmästerskap för seniorer. Vad är avgörande om det ska kunna bli medalj i en riktigt stor turnering, i det här fallet den ädlaste valören av alla?

– Att man får ut maximalt av varje spelare och att det finns en rollacceptans för vad man är bra på och vad som är bäst för laget.

En av landslagets mest tongivande spelare har före detta sportchef Håkan Mild själv haft i sitt blåvita stall, nämligen nuvarande spelare i FC Köpenhamn Ludwig Augustinsson. Även Heerenveens Sam Larsson har funnits med i Blåvitt och det under lång tid. Mild kan sina före detta spelare väl och är väldigt nöjd med det han har sett under turneringen.

– Det är två riktigt bra spelare som båda har en fantastisk högstanivå.

Många undrar varför Sam Larsson inte har använts mer av förbundskapten Håkan Ericson. Vad säger du om saken?

– Håkan prioriterade en tydlig organisation och då tyckte Håkan att det fanns andra spelare mer lämpade för det.

Allting kommer och går, för att sen ofta komma igen…

Inte minst gäller det en nations fotboll, och då både ur ren prestationssynpunkt, liksom målinriktad utbildning och utveckling av unga spelare.

Just delen: utveckling av unga spelare i Sverige, blir central när ett mästerskap ger avkastning i form av en guldmedalj.

Guld. Ofantligt svårt att greppa, därtill ytterst ovanligt i ett så stort sammanhang som ett Europamästerskap.

Vad betyder ett EM-guld för svensk fotboll, svenskt akademi-arbete och svensk fotbolls framtid?

– Att det finns en framtidstro. Många killar och tjejer har nya förebilder att se upp till och klubbarnas akademier levererar många bra spelare.

Framtiden för svensk fotboll ser minst sagt ljus ut.

Håkan Milds bidrag för Radiosporten under U21-EM hittar du bland annat här:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2835&grupp=12248&artikel=6202305

 

 

En av de värdefullaste spelarna i IFK Göteborg tar nu och stämplar ut. Inte för gott, men det lär dröja innan vi ser honom på Gamla Ullevi igen.

Jakob Johansson gör dagen efter Mikael Stahres avgång klart för klubb som omgivning att det nu är färdigspelat i Blåvitt. Nya utmaningar väntar då kontrakt löper ut och Bosman träder i kraft. Rättvist och tungt samtidigt.  

Ett kort efterföljande samtal med Jakob gör klart att det kommer att vigas tid till en sista avskedsintervju för Änglarna. När allting är klart med ny klubb och välförtjänt ledighet betats av… då ska hela rasket ned på pränt.

Men redan nu följer en riktad hälsning till alla blåvita supportrar. Långt ifrån den första, knappast heller den sista. 

– Jag är väldigt tacksam för de år jag fått i Blåvitt och jag är glad för den uppskattning som folk har visat. Nu ska det bli spännande att uppleva något nytt, men IFK kommer alltid att vara hemma.

Stort tack för allt. 

/Jakob Johansson